Du dansar som en kolibri!
I ungefär två komma sjuttifem år har vi väntat.
Hela tiden i Norrköping så har vi levt för de soul och 70-talsdisco-låtar som spelats.
Det har varit fattigt med den musiken, och vi har tiggt och bönat och bett dj:s på våra bara knän att spela det.
Sen studentverksamheten flyttades från Huset till Kårhuset Trappan så gjorde dom nåt lurigt - de satte dj-båset en våning upp! Hur fasen kan man då försöka önska låtar? Svar: Det går inte.
Men, under kan ske: i gårkväll anordnades en soul och 70-talsdiscokväll på Trappen, och danspartnern Hanna och jag var så taggade att vi höll på att spricka - här skulle dansas!
Laddade med köttgryta, ris och vin (stadiga saker), prat om död, begravningar och diverse andra typiska partyämnen men därefter raskt över till locktångar, smink och annat, sånt som vi aldrig egentligen sysslat med eftersom vi aldrig var i någon större prinsessperiod när vi var barn. Åt stenfrusen kaka som jag uppmanade Hanna att inte skära med förskärare och får svaret "nejdå, ingen fara jag använder en kniv" varpå hon står med kniv modell Jack the Ripper. Vi hade nog inte samma uppfattning av vad en förskärare är....
Stenhård men god.
Därefter hälldes snurrig dricka i snurriga glas som vidare hälldes ner i snurrig flicka:
Sen vandring med några tumvants-fuck-you till tråkmånsar på balkonger och.....sen, som Håkan Hellström skulle ha sagt:
DET SKULLE JU VA DANS, DANS DANS!!!!
Men det var det inte! Ett helt Finlandsfärjestort dansgolv med underbar musik stod så tomt att man nästan ville gråta! De snurrande, färgglada ljusen visade upp den bistra verkligheten: ingen ville dansa.
Ingen förutom Hanna och jag.
Vi sprang glatt ut på dansgolvet och påbörjade ett långt, hårt, svettigt och underbart danspass.
Åh, vad vi dansade! Och dj:n, vad han spelade! Och tjejen i bandet som skulle spela, blev så glad av att se att iallafall TVÅ personer dansade, så hon hejade på oss och tyckte att vi var bra. Och, så småningom blev folk sugna och började göra det enda rätta man kan göra till underbar soul: dansa röven av sig helt enkelt!
Svarta skjortan och randiga mannen var halvt livsfarliga. Varför är det så roligt att lyfta upp intet ont anande flickor i luften och snurra runt dom flera varv?? Jag blev staffetsnurrad, och det enda jag kunde göra var att knipa ihop ögonen, hoppas på att de skulle sätta ner mig samt försöka att inte spy i nacken på dom.
Fick även roliga och snälla kommentarer av svarta skjortan:
"Du är så 60-tal!"
"Du dansar som en kolibri!" (efter livebandets congassolo då jag dansade så fötterna höll på att fara iväg)
"Du är som en frukt som sitter högst upp i trädet!" (what?!)
"Ni tar kål på mig med erat tempo..."
Livebandet var grymma. Soul, som sen gick över i funk. Vi missade starten då vi befann oss i vätskedepån, men när vi kommer ut och världens mest dansanta musik spelades, det bara ryckte i varenda muskel, och så står hela publiken blick stilla. Helt ofattbart. Hanna och jag dansade in längst fram och dansade så mycket att sångerskan berömde oss från scenen! Och efter en stund började faktiskt folk röra sig så smått, och när de spelade sista låten så hade vi fått fart på allihopa - grymt! Efter spelningen träffade vi gitarristen som tackade oss för vår insats!
Vi är dansdrottningar :o)
Och kvällen fortsatte, vi blev kompisar med dj:n (som förstod att vi kom från Stockholm, eftersom endast stockholmare förstod sig på sån här bra musik enligt honom), och han spelade RESPECT, puss på honom!
Kapten Jack Sparrow (jo det är sant, det var han!) dansade leende framför mig när jag pausade, och jag skrattade och skrattade för han dansade så roligt, och tillslut undrade jag vad han egentligen ville... "Jag vill få upp dig på dansgolvet igen, för du dansar så bra!" Med den kommentaren satte han definitivt stopp för 21 år av danskomplex. HA!
Och, slutligen, så kom killen som suttit vid sidan av så länge upp och dansade med oss. Och -hupp - även han fick den ljusa idén att lyfta mig. Varför, varför varför?! Jag är lång. Han var kort. Jag kände "shit!" och sen låg jag raklång ovanpå honom. Med lite lätt rodnande kinder. Eh, hejsan....
Dansade gapskrattande vidare medans den stackaren undrade om jag slagit mig...nejnej...men knät är blått idag.
Sammanfattningsvis:
Hanna och jag var: snyggast, dansigast, bäst, och bara helt jävla ofattbart bra. Våra egon har svällt upp till enorma former och får nästan inte plats i lägenheterna längre (vi har hyrt ett källarförråd till dem).
Trappan var: för en gångs skull världens bästa ställe.
Danspojkarna var: roliga, men med lite för höga tankar om sina lyftkunskaper.....
Vandringen hem var: Oerhört smärtsam efter tre timmars tokdans. Aouch.
Aint no mountain high enough!
/Louise
Hela tiden i Norrköping så har vi levt för de soul och 70-talsdisco-låtar som spelats.
Det har varit fattigt med den musiken, och vi har tiggt och bönat och bett dj:s på våra bara knän att spela det.
Sen studentverksamheten flyttades från Huset till Kårhuset Trappan så gjorde dom nåt lurigt - de satte dj-båset en våning upp! Hur fasen kan man då försöka önska låtar? Svar: Det går inte.
Men, under kan ske: i gårkväll anordnades en soul och 70-talsdiscokväll på Trappen, och danspartnern Hanna och jag var så taggade att vi höll på att spricka - här skulle dansas!
Laddade med köttgryta, ris och vin (stadiga saker), prat om död, begravningar och diverse andra typiska partyämnen men därefter raskt över till locktångar, smink och annat, sånt som vi aldrig egentligen sysslat med eftersom vi aldrig var i någon större prinsessperiod när vi var barn. Åt stenfrusen kaka som jag uppmanade Hanna att inte skära med förskärare och får svaret "nejdå, ingen fara jag använder en kniv" varpå hon står med kniv modell Jack the Ripper. Vi hade nog inte samma uppfattning av vad en förskärare är....
Stenhård men god.
Därefter hälldes snurrig dricka i snurriga glas som vidare hälldes ner i snurrig flicka:
Sen vandring med några tumvants-fuck-you till tråkmånsar på balkonger och.....sen, som Håkan Hellström skulle ha sagt:
DET SKULLE JU VA DANS, DANS DANS!!!!
Men det var det inte! Ett helt Finlandsfärjestort dansgolv med underbar musik stod så tomt att man nästan ville gråta! De snurrande, färgglada ljusen visade upp den bistra verkligheten: ingen ville dansa.
Ingen förutom Hanna och jag.
Vi sprang glatt ut på dansgolvet och påbörjade ett långt, hårt, svettigt och underbart danspass.
Åh, vad vi dansade! Och dj:n, vad han spelade! Och tjejen i bandet som skulle spela, blev så glad av att se att iallafall TVÅ personer dansade, så hon hejade på oss och tyckte att vi var bra. Och, så småningom blev folk sugna och började göra det enda rätta man kan göra till underbar soul: dansa röven av sig helt enkelt!
Svarta skjortan och randiga mannen var halvt livsfarliga. Varför är det så roligt att lyfta upp intet ont anande flickor i luften och snurra runt dom flera varv?? Jag blev staffetsnurrad, och det enda jag kunde göra var att knipa ihop ögonen, hoppas på att de skulle sätta ner mig samt försöka att inte spy i nacken på dom.
Fick även roliga och snälla kommentarer av svarta skjortan:
"Du är så 60-tal!"
"Du dansar som en kolibri!" (efter livebandets congassolo då jag dansade så fötterna höll på att fara iväg)
"Du är som en frukt som sitter högst upp i trädet!" (what?!)
"Ni tar kål på mig med erat tempo..."
Livebandet var grymma. Soul, som sen gick över i funk. Vi missade starten då vi befann oss i vätskedepån, men när vi kommer ut och världens mest dansanta musik spelades, det bara ryckte i varenda muskel, och så står hela publiken blick stilla. Helt ofattbart. Hanna och jag dansade in längst fram och dansade så mycket att sångerskan berömde oss från scenen! Och efter en stund började faktiskt folk röra sig så smått, och när de spelade sista låten så hade vi fått fart på allihopa - grymt! Efter spelningen träffade vi gitarristen som tackade oss för vår insats!
Vi är dansdrottningar :o)
Och kvällen fortsatte, vi blev kompisar med dj:n (som förstod att vi kom från Stockholm, eftersom endast stockholmare förstod sig på sån här bra musik enligt honom), och han spelade RESPECT, puss på honom!
Kapten Jack Sparrow (jo det är sant, det var han!) dansade leende framför mig när jag pausade, och jag skrattade och skrattade för han dansade så roligt, och tillslut undrade jag vad han egentligen ville... "Jag vill få upp dig på dansgolvet igen, för du dansar så bra!" Med den kommentaren satte han definitivt stopp för 21 år av danskomplex. HA!
Och, slutligen, så kom killen som suttit vid sidan av så länge upp och dansade med oss. Och -hupp - även han fick den ljusa idén att lyfta mig. Varför, varför varför?! Jag är lång. Han var kort. Jag kände "shit!" och sen låg jag raklång ovanpå honom. Med lite lätt rodnande kinder. Eh, hejsan....
Dansade gapskrattande vidare medans den stackaren undrade om jag slagit mig...nejnej...men knät är blått idag.
Sammanfattningsvis:
Hanna och jag var: snyggast, dansigast, bäst, och bara helt jävla ofattbart bra. Våra egon har svällt upp till enorma former och får nästan inte plats i lägenheterna längre (vi har hyrt ett källarförråd till dem).
Trappan var: för en gångs skull världens bästa ställe.
Danspojkarna var: roliga, men med lite för höga tankar om sina lyftkunskaper.....
Vandringen hem var: Oerhört smärtsam efter tre timmars tokdans. Aouch.
Aint no mountain high enough!
/Louise
Kommentarer
Postat av: Emma
*avis*
Trackback