En bärpaj kan göra så mycket
Det är fruktansvärt lätt att vara Louise nu förtiden.
Flytten söderut har gjort något konstigt med mig - jag mår riktigt jävla bra så konstant att det börjar kännas mysko.
Jag vet inte om det är staden, klimatet, dialekten eller bara det faktum att få starta något nytt igen, men allt sammantaget utgör en sjujävla bra kombination. Norrköping var bra på sitt vis, men nu går det att andas ordentligt.
Helgens vandringsäventyr blev förkortat med ca 20 timmar då de tre vandrarna möttes av en vän med bärpaj och vaniljsås i skogen. En av de tre vandrarna hastade iväg genom skogen till en buss, de två andra vandrarna skulle vidare till vindskydd nummer 2. Dock gjorde bärpajen, vaniljsåsen och åsynen av en människa som inte hade leriga vandringskängor att de båda fick civilisationslängtan samt en stark önskan om att inte frysa röven av sig en natt till, så de hoppade in bärpajsvännens bil och fick på köpet se fina hembyggda didgeridoos OCH den ene vandraren fick en gitarr utan strängar. Bussen hem var varm och mitt kök var fyllt av goa korridorsflickor och utflippade diskussioner om tourettes och kändis-look-alikes. It felt good to be home.
På topp på alla plan och ganska välbalanserad på en jättestor och jättehal stubbe i den skånska lärkträdsbarrskogen. Lärken släpper sina barr på vintern, vilket förvirrade norrlandsflickan, som dock kan hävda både norrländskt och danskt medborgarskap. Vänder kappan efter vinden, så att säga.
"På med finkläderna flickor, imorgon går vi i samlad tropp på Skyltsöndag"
/Louise
Flytten söderut har gjort något konstigt med mig - jag mår riktigt jävla bra så konstant att det börjar kännas mysko.
Jag vet inte om det är staden, klimatet, dialekten eller bara det faktum att få starta något nytt igen, men allt sammantaget utgör en sjujävla bra kombination. Norrköping var bra på sitt vis, men nu går det att andas ordentligt.
Helgens vandringsäventyr blev förkortat med ca 20 timmar då de tre vandrarna möttes av en vän med bärpaj och vaniljsås i skogen. En av de tre vandrarna hastade iväg genom skogen till en buss, de två andra vandrarna skulle vidare till vindskydd nummer 2. Dock gjorde bärpajen, vaniljsåsen och åsynen av en människa som inte hade leriga vandringskängor att de båda fick civilisationslängtan samt en stark önskan om att inte frysa röven av sig en natt till, så de hoppade in bärpajsvännens bil och fick på köpet se fina hembyggda didgeridoos OCH den ene vandraren fick en gitarr utan strängar. Bussen hem var varm och mitt kök var fyllt av goa korridorsflickor och utflippade diskussioner om tourettes och kändis-look-alikes. It felt good to be home.
På topp på alla plan och ganska välbalanserad på en jättestor och jättehal stubbe i den skånska lärkträdsbarrskogen. Lärken släpper sina barr på vintern, vilket förvirrade norrlandsflickan, som dock kan hävda både norrländskt och danskt medborgarskap. Vänder kappan efter vinden, så att säga.
"På med finkläderna flickor, imorgon går vi i samlad tropp på Skyltsöndag"
/Louise
Kommentarer
Postat av: Louise
Det blev visst en rackarns stor bild....men å andra sidan kan man se alla fina detaljer: bruna löv och sånt :-)
Postat av: Anonym
Jag lärde mig att lärkträd tappar sina barr på vintern genom empiriska studier av trädet som stod på petters grannes tomt. Ett hus närmare Willys liksom. tror att det är nerhugget nu dock.
Postat av: Mulle
Lärken är finaste trädet!!
Trackback