Så är det del II
Vad händer då, i Lund?
Känns fortfarande konstigt att säga att jag bor här. Men bor gör jag, och lever gör jag, och pluggar också.
Dagarna fördelas mellan att orka gå upp, läsa tidningen och äta frukost. Glöm inte att ta bort smulorna från bordet, annars får en korrare krupp. Knata iväg till Etnologiska institutionen, lyssna på en föreläsning av danskan som ser lite vild och galen ut, få lite panik för att jag inte förstår ämnet. Sitta i biblioteket med kursarna och läsa och förstå lite mer (eller prata, eller äta äpplen som man plockar i etnologiska trädgården, eller titta på foton, eller kanske somna lite över boken). Träna på Gerda-hallen: afro = superskönt, pilates = skönt men ger fruktansvärd träningsvärk i revbenen (om man nu kan ha värk i revbenen). Gå en sväng på stan = tappa bort mig i kvarteren runt Östgöta nation. Alltid samma visa, men så spottas man alltid ut vid Kulturen. Mycket konstigt, men allt går inte att förklara här på vår jord och särskilt inte i Lund. Vad gör jag mer? Vattnar blommor på fredagarna. Jag har blivit en blomnörd som längtar efter tillfället då jag får vattna och plocka och prata med orkidéerna, paradisväxterna och de tre okända. En har en liten bäbis som håller på att dö. Mitt hjärta blöder. Plockar plommon med grannen. Klättrar med Malinen från våningen under. Klättra är bra grejjer, längtar tills om några veckor då det finns mer kraft. Ringrostig. Måndagar är vigda åt den sköna serien "Upp till kamp!". Vi tränger ihop oss i tv-rummet och njuter. Njuter av att ha en trädgård som utsikt - gatan anas bara på grund av ljuden. Musikskolan bor granne, ibland väcks man av flöjtmusik, ibland vill man bara dö åt falskspelandet.
Så mycket mer är det väl inte. Känslorna går som vanligt upp och ner med en tornados intensitet, men sen jag kom på att kursarna är riktigt trevliga och att flera var extremt ölsugna på fredag så pekar känslomätaren på uppåt.
Men känslor ska jag inte skriva om här, det får ni läsa om nån annanstans, om någon annans.
"Lights will guide you home" sjunger Coldplay precis alldeles nu, men det stämmer inte
för längs med hela vägen in till vårat hus så är lamporna avstängda
så mörkt så mörkt, lite kusligt
men samtidigt skönt för det känns
som om jag bor
i
en skog.
Åter till djupekologin! (lycka lycka lycka, jag förstår vad jag läser)
/Lojsan
Känns fortfarande konstigt att säga att jag bor här. Men bor gör jag, och lever gör jag, och pluggar också.
Dagarna fördelas mellan att orka gå upp, läsa tidningen och äta frukost. Glöm inte att ta bort smulorna från bordet, annars får en korrare krupp. Knata iväg till Etnologiska institutionen, lyssna på en föreläsning av danskan som ser lite vild och galen ut, få lite panik för att jag inte förstår ämnet. Sitta i biblioteket med kursarna och läsa och förstå lite mer (eller prata, eller äta äpplen som man plockar i etnologiska trädgården, eller titta på foton, eller kanske somna lite över boken). Träna på Gerda-hallen: afro = superskönt, pilates = skönt men ger fruktansvärd träningsvärk i revbenen (om man nu kan ha värk i revbenen). Gå en sväng på stan = tappa bort mig i kvarteren runt Östgöta nation. Alltid samma visa, men så spottas man alltid ut vid Kulturen. Mycket konstigt, men allt går inte att förklara här på vår jord och särskilt inte i Lund. Vad gör jag mer? Vattnar blommor på fredagarna. Jag har blivit en blomnörd som längtar efter tillfället då jag får vattna och plocka och prata med orkidéerna, paradisväxterna och de tre okända. En har en liten bäbis som håller på att dö. Mitt hjärta blöder. Plockar plommon med grannen. Klättrar med Malinen från våningen under. Klättra är bra grejjer, längtar tills om några veckor då det finns mer kraft. Ringrostig. Måndagar är vigda åt den sköna serien "Upp till kamp!". Vi tränger ihop oss i tv-rummet och njuter. Njuter av att ha en trädgård som utsikt - gatan anas bara på grund av ljuden. Musikskolan bor granne, ibland väcks man av flöjtmusik, ibland vill man bara dö åt falskspelandet.
Så mycket mer är det väl inte. Känslorna går som vanligt upp och ner med en tornados intensitet, men sen jag kom på att kursarna är riktigt trevliga och att flera var extremt ölsugna på fredag så pekar känslomätaren på uppåt.
Men känslor ska jag inte skriva om här, det får ni läsa om nån annanstans, om någon annans.
"Lights will guide you home" sjunger Coldplay precis alldeles nu, men det stämmer inte
för längs med hela vägen in till vårat hus så är lamporna avstängda
så mörkt så mörkt, lite kusligt
men samtidigt skönt för det känns
som om jag bor
i
en skog.
Åter till djupekologin! (lycka lycka lycka, jag förstår vad jag läser)
/Lojsan
Kommentarer
Trackback