Medmänsklighet

Kärleken flög till andra sidan jorden. Känslan av att vara i ett virvlande kaos, som vi två levt i under ungefär 10 dagar, förbyttes till singularitet och en dimmig tystnad. Fötterna blev kalla. Jag som stått stadigt alldeles själv på mina alldeles egna ben så länge vande mig alldeles för snabbt att luta mig mot någon, och allt för snabbt försvann den jag lutade mig mot. Det blev vingligare den här gången, som om jag glömt hur man gjorde. Men; vissa personer förstår precis vad som behövs då.

Hon diskade min diskhög som Kärleken och jag tvingats lämna från vår frukost. Hon gav mig choklad. Och så tog hon med mig ut till Skogen, till sin familj i stugan. Jag fick kofota loss takplåt, riva väggar, få lite lätt svindel uppe på skjultaket. Jag fick gå promenader ute i tystnaden och jag fick se en enorm måne. Hunden, den fluffiga, som egentligen morrade på främlingar, låg i mitt knä och värmde tröstfullt. Rött vin gjorde mig varm i hela kroppen, och fötterna frös aldrig, trots att jag var förvarnad om att det vedvärmda huset ofta var kallt.

Det var så fint och så läkande.

Söndagsfrid och höstväder
/Louise