Allt
Ja, allt händer. Ofta så lever man på och så händer allt men man reagerar liksom inte utan flyter med i strömmen av alltet och hanterar det rätt så bra. Senaste veckan har det varit lite för mycket allt. Så mycket allt att det varit svårt att bära.
Studier som inte engagerar. Pojkar som bor för långt bort, kärlek som inte alltid är så lätt. Iallafall när nedräkningsklockan alltid börjar ticka så fort vi träffas. Ett födelsemärke som togs bort under sipprande tårar och skakande händer (skakiga ben också visade det sig när jag reste mig). Smärta, smärta smärta. Ont så det skreks i köket när bedövningen släppte. Alvedon och ipren som inte hjälpte. Ont, ont ont. Så ont att fyra timmars workshop inte minns alls (och hur skall man då kunna skriva en reflektion om den?) och kosan fick vändas till vårdcentralen igen. Infekterat. Aj, aj aj. Smärtstillande på recept och penicillin. Och en klapp på benet av läkaren. Dunderdos smärtstillande, flyga iväg på bedövade moln i soffan och jag tittade bara på de positiva delarna i "This is England". När de slogs och var främlingsfientliga låg jag istället i mitt land mellan vakna och somna och hjärnan var inbäddad i dimma. Det var skönt, men ganska småläskigt ändå. Dagen därpå fick vi låtsas att vi druckit enorma mängder skumpa för att dagen-efter-måendet skulle få en något roligare förklaring. Penicillin och smärtstillande om vartannat. Ont iallafall. Ledsen mest hela tiden. När kroppen är så upptagen med att läka och värka så finns där tillslut inte mycket kraft kvar till att vara glad, till att vara kärleksfull och snäll, ingen ork att städa, äta, eller för den delen le. En folkmusikkonsert med alkoholfri öl gick ner iallafall, även om ölen inte kunde ge upphov till yrsel i benen och suddiga tankar så blev det så iallafall. Fast av piller. Nej, det var inte lätt att bära. Idag knaprar jag bara penicillin och vårdcentralen sa att såret blivit bättre. Och jag är gladare, och vansinnigt trött efter en pillerknaprarknarkar-helg, och helst vill jag bara knäppa med fingrarna så är jag hemma hos föräldrarna. Istället blir det en tågresa imorgon, och därefter tänker jag vila tryggt i hemmets varma famn och glömma alla bekymmer för en vecka. Så det där "allt" kan gott gå och gräva ner sig i snön, för nu är jag innerligt jävligt less på'n.
Punkt för Lund för 2009.
/Louise
Studier som inte engagerar. Pojkar som bor för långt bort, kärlek som inte alltid är så lätt. Iallafall när nedräkningsklockan alltid börjar ticka så fort vi träffas. Ett födelsemärke som togs bort under sipprande tårar och skakande händer (skakiga ben också visade det sig när jag reste mig). Smärta, smärta smärta. Ont så det skreks i köket när bedövningen släppte. Alvedon och ipren som inte hjälpte. Ont, ont ont. Så ont att fyra timmars workshop inte minns alls (och hur skall man då kunna skriva en reflektion om den?) och kosan fick vändas till vårdcentralen igen. Infekterat. Aj, aj aj. Smärtstillande på recept och penicillin. Och en klapp på benet av läkaren. Dunderdos smärtstillande, flyga iväg på bedövade moln i soffan och jag tittade bara på de positiva delarna i "This is England". När de slogs och var främlingsfientliga låg jag istället i mitt land mellan vakna och somna och hjärnan var inbäddad i dimma. Det var skönt, men ganska småläskigt ändå. Dagen därpå fick vi låtsas att vi druckit enorma mängder skumpa för att dagen-efter-måendet skulle få en något roligare förklaring. Penicillin och smärtstillande om vartannat. Ont iallafall. Ledsen mest hela tiden. När kroppen är så upptagen med att läka och värka så finns där tillslut inte mycket kraft kvar till att vara glad, till att vara kärleksfull och snäll, ingen ork att städa, äta, eller för den delen le. En folkmusikkonsert med alkoholfri öl gick ner iallafall, även om ölen inte kunde ge upphov till yrsel i benen och suddiga tankar så blev det så iallafall. Fast av piller. Nej, det var inte lätt att bära. Idag knaprar jag bara penicillin och vårdcentralen sa att såret blivit bättre. Och jag är gladare, och vansinnigt trött efter en pillerknaprarknarkar-helg, och helst vill jag bara knäppa med fingrarna så är jag hemma hos föräldrarna. Istället blir det en tågresa imorgon, och därefter tänker jag vila tryggt i hemmets varma famn och glömma alla bekymmer för en vecka. Så det där "allt" kan gott gå och gräva ner sig i snön, för nu är jag innerligt jävligt less på'n.
Punkt för Lund för 2009.
/Louise