virrhönans irrfärder

"Vet du? Imorgon åker jag inte hem"
"Vet du? Idag åker jag inte hem"

För nu bor jag här. Söndagsångesten är som bortblåst, måndagsoviljan likaså. Göteborg alltså. Det känns bra.

Fokus nu är spritt: uppsats-pm inlämnat, möte med handledaren imorgon och mitt i allt detta skall packningen göras klar inför Indien. Vi vet ungefär vad vi vill ha med oss, men vi har ingen aning om det kommer få plats.... Planerna är också sånär klara; de första dagarna är det bröllop som gäller - kanske kommer brudgummen ridande på en elefant (hoppas hoppas!), jag har min nyköpta Drottning Silvia-klänning, det blir herr- och damseparerad shopping då det skall inhandlas UNDERKJOLAR (kors!) och hennamålas händer och sarisar skall lindas. Jag slår vad om att indierna kommer fnissa åt mina jättefötter när det är skoköp på gång. Och så blir det sari-kalas och sen fort iväg till tåget som jag hoppas ser ut som i "Darjeeling Limited". Och upp i bergen far vi, och sen är planerna lite mer suddiga. Vandra, står på schemat, troligtvis Singalila. Men det där med rätt säsong, det får vi allt se. Snö, sa någon.

Vi får väl se.
Indien-resan känns som en gigantisk "på måfå -utflykt", och det är ändå rätt skönt och spännande.
Orutad vardag, liksom. Och halva februari har gått när vi kommer hem.

/Louise

...med Lustspelarna på en av korrarnas examensfest - herregud vad jag kommer sakna speleriet, speleristerna och allt därikring! En samspelt improviserad och rödvinsfärgad spelning, med sång i för hög oktav och sväng, och mat i rummet mitt, så tomt på saker men fyllt av vänner, vin och glädje. Man kan väl sammanfatta det att jag är tacksam att jag inte skall köra första sträckan imorgon (men att jag ska bära ner möbler försöker jag ignorera så gott det går).

Ja, lycka är det, på alla håll och kanter.
Och jag lovar att nån gång i vår ska jag komma och hålla workshop i "Smala Sussie- dansen" - så vrid upp Melody Club och tänd din discoådra!

Kärlek!
Louise

Jo, nu är jag ihopläkt och mår fint.
Nu plockas rummet ner i lådor och kassar, dags att damma av sina vingar och flyttfågla iväg igen.
Jag har följt östkusten, från Täby till Norrköping, flugit vidare söderöver och svängt lite västerut till Lund och nu vänder siktet norrut, på den västra kusten, till Göteborg och vidare norrut; Hjällbo. Mammapappaboende till korridor till kollektiv till lägenhet till korridor till samboskap. Allt på 5 och ett halvt år.

Sentimentalitet med ett leende - tänk så många människor jag mött på vägen! Allt som hänt, allt jag lärt mig, alla misstag, alla lyckträffar, alla jobb som hunnits med och alla kurser som lästs. Det gäller att knyta ihop, avsluta så gott det går för att kunna flyga vidare, men lätt är det inte. Vår trio, K, L & L, splittras när två far till Göteborg. En splittring innebär inte att allt är över och borta, men inte går det längre att tassa över och knacka på för en pratstund, en gnällstund, lite whiskey eller filmtittning. Det känns mer brutalt påtagligt med detta än att flytta hemifrån när jag var 19 år. Vi ska vara vuxna nu. Inte bo på korridor. Men det är lite svårt.

Än så länge: skriv klart arbetet på sista kursen innan monsteruppsatsen, packa klart, spela med Lustspel och långkalsonger på. Kylan är kvar i Lund, och jag som alltid önskar vinterbad önskar varm sand under fötterna. Men en bastu kan ju vara varm den med.

/Louise

Här i Hjällbo skiner solen i kanten av molnen,
jag sitter och låtsaspluggar i en filt och vågar inte riktigt gå ut med returen
eftersom returstationen ligger så nära mordplatsen
vill inte störa deras sorg
med triviala mjölkpaket och skramliga burkar.

Nej fy fan.
Det finns liksom ingen annan sammanfattning.
Fy fan.