virrhönans irrfärder

Frågan är om den ska få finnas kvar, den gamla bloggen.
Är det så viktigt att berätta vad jag gör för en ansiktslös massa, där de flesta är redan kända vänner som tyst läser nån gång? Är det inte smidigare och mer personligt och trevligt att skriva ett mail till vännerna? Jag tror jag ska satsa på det. Då kan jag där berätta om min sommar som visat upp ett sommarvackert Sverige, en svensk tågluff med mig själv och mina surrande tankar som så småningom blev tysta när de fått se Norrlands inland och insett att vad som än händer så finns där alltid en skog. En tyst och dämpande och grön och doftande sådan. I mailen kan jag också berätta om vår fjällvandring bland regnmolnen, om den snälle stugvärden som bjöd oss på pannkakor och bröd, jag kan berätta om de fina vännerna jag träffade på i bastun och som jag sen åkte på festival med. Jag kan berätta mycket i mina mail, den som hör av sig får höra.

För är verkligen en blogg till en ansiktslös massa intressant? Vill den tysta horden bakom sina surrande datorer verkligen läsa om att mitt liv rullar på ganska som vanligt med korridorsliv och korridorsstökkök, suktar de efter att höra att jag hängt upp fåglar av metall i mitt fönster och en höstgul blomma står på fönsterbrädan? Önskas det beskrivning av hur jag cyklade ut från staden Lund för att få se horisont och höra tystnad, hur jag åt ett äpple som någon lagt i en korg med lappen "Varsågod! Ta så många du vill!"? Är det viktigt att berätta om jobb, känslor tankar och projekt....?

Inte helt säkerställt.
Jag tror på närmare kommunikation,
ring eller skriv eller kom förbi.
Ni är alltid välkomna.

Kärlek.
/Louise


Undersåkers station, tidig morgon i juli.