Ja, kanske, eller.....NEJJJ!!!
Om att säga ja eller nej. Om att engagera sig. Och lite annat skit.
Läser en otroligt träffsäker bok - "Hångla mer! -en bok om att ge sig hän" av Klas Hellberg.
Ja, jag kan glatt och villigt erkänna att jag nappade åt mig den på biblioteket bara för titeln.... Men nu var det ju inte hångel boken handlade om, utan mer hur man väljer att leva sitt liv. Kalasbra! Just nu har jag fastnat för kapitlet "Jahadunehej - ett kapitel om svenskans viktigaste ord". Om att säga ja. Eller nej.
Jag har haft så svårt att säga nej. Jag har ordnat och fixat och arrangerat och slagit knut på mig själv, i planeringsgrupper, styrelser och fan och hans moster. För vems skull? För vems skull, frågar jag mig nu, har jag sagt att "ja, självklart, jag fixar"?
Är det för:
- min egen skull?
- för de jag arrangerat för? (lite moder Teresa-aktigt)
- eller, för hur folk ska se på mig? ("åh den där duktiga Louise som fixar och trixar, hon är bra hon")
Det beror lite på uppgiften.
Men helt ärligt; inte fan sitter jag och lägger timmar av tid för att det gagnar mig mångfaldigt i slutändan? Är synen av nöjda deltagare jag arrangerat för tack nog för de timmar av slit som ligger bakom?
Nej.
Jag har tröttnat. Tröttnat på det ideella, på det överengagerade. Så less. Kanske var det roligare förr, när jag var i grupper av människor som jag verkligen hade roligt med. Men nu är det inte kul. Jag vill dra mig ur allt, och jag satsar snart på en gammal klassiker; flytta ifrån allt. Börja om på nytt, starta något oskrivet, kanske lära sig lite av misstagen.
Att säga nej.
Att kunna säga nej, jag vill inte träffas ikväll.
Jag vill sitta hemma i mina fula mysbyxor och se på tv och ha otvättat hår.
Att kunna säga nej, jag orkar inte resa över hela Sverige.
Även fast jag först sagt ja.
Att kunna få ångra sitt ja.
En vän och jag bestämde oss för att vi måste sluta säga ja på direkten, vad än som frågades.
Vi ska istället säga "Ja....ag måste tänka på det!!!"
Slut på förhastade ja och klumpar i magen för saker man inte hinner eller vill göra.
Man kan också säga nej till sina egna tankar om vad man borde göra.
Därför struntade jag i att städa och läste istället bok och åt godis tills jag mådde pyton.
Därför tog jag spårvagen hem från stan, istället för att promenera.
Det är konstigt att man ställer "allmänhetens" ideal på sig själv.
MÅSTE träna. MÅSTE äta enligt kostcirkeln. MÅSTE tugga maten sjuttielva gånger. MÅSTE uppträda normalt, man SKA INTE dansa utan gå och detta skall ske på trottoaren. SKA inte klia sig i baken in public även fast man håller på att förgås. Du ska alltid få frågan om du alltid haft kort hår, eftersom att kort hår bryter mot den kvinnliga normen. Har du långt hår ifrågasätts du inte. Du kan inte ha dina kängor till kjol utan att få höra "gulliga kängor".
Nu hamnade allt från ilsket-centrum i hjärnan på pränt här. Så det kan bli.
Gör som du själv vill!
/Louise med Lilla My-sinne
Läser en otroligt träffsäker bok - "Hångla mer! -en bok om att ge sig hän" av Klas Hellberg.
Ja, jag kan glatt och villigt erkänna att jag nappade åt mig den på biblioteket bara för titeln.... Men nu var det ju inte hångel boken handlade om, utan mer hur man väljer att leva sitt liv. Kalasbra! Just nu har jag fastnat för kapitlet "Jahadunehej - ett kapitel om svenskans viktigaste ord". Om att säga ja. Eller nej.
Jag har haft så svårt att säga nej. Jag har ordnat och fixat och arrangerat och slagit knut på mig själv, i planeringsgrupper, styrelser och fan och hans moster. För vems skull? För vems skull, frågar jag mig nu, har jag sagt att "ja, självklart, jag fixar"?
Är det för:
- min egen skull?
- för de jag arrangerat för? (lite moder Teresa-aktigt)
- eller, för hur folk ska se på mig? ("åh den där duktiga Louise som fixar och trixar, hon är bra hon")
Det beror lite på uppgiften.
Men helt ärligt; inte fan sitter jag och lägger timmar av tid för att det gagnar mig mångfaldigt i slutändan? Är synen av nöjda deltagare jag arrangerat för tack nog för de timmar av slit som ligger bakom?
Nej.
Jag har tröttnat. Tröttnat på det ideella, på det överengagerade. Så less. Kanske var det roligare förr, när jag var i grupper av människor som jag verkligen hade roligt med. Men nu är det inte kul. Jag vill dra mig ur allt, och jag satsar snart på en gammal klassiker; flytta ifrån allt. Börja om på nytt, starta något oskrivet, kanske lära sig lite av misstagen.
Att säga nej.
Att kunna säga nej, jag vill inte träffas ikväll.
Jag vill sitta hemma i mina fula mysbyxor och se på tv och ha otvättat hår.
Att kunna säga nej, jag orkar inte resa över hela Sverige.
Även fast jag först sagt ja.
Att kunna få ångra sitt ja.
En vän och jag bestämde oss för att vi måste sluta säga ja på direkten, vad än som frågades.
Vi ska istället säga "Ja....ag måste tänka på det!!!"
Slut på förhastade ja och klumpar i magen för saker man inte hinner eller vill göra.
Man kan också säga nej till sina egna tankar om vad man borde göra.
Därför struntade jag i att städa och läste istället bok och åt godis tills jag mådde pyton.
Därför tog jag spårvagen hem från stan, istället för att promenera.
Det är konstigt att man ställer "allmänhetens" ideal på sig själv.
MÅSTE träna. MÅSTE äta enligt kostcirkeln. MÅSTE tugga maten sjuttielva gånger. MÅSTE uppträda normalt, man SKA INTE dansa utan gå och detta skall ske på trottoaren. SKA inte klia sig i baken in public även fast man håller på att förgås. Du ska alltid få frågan om du alltid haft kort hår, eftersom att kort hår bryter mot den kvinnliga normen. Har du långt hår ifrågasätts du inte. Du kan inte ha dina kängor till kjol utan att få höra "gulliga kängor".
Nu hamnade allt från ilsket-centrum i hjärnan på pränt här. Så det kan bli.
Gör som du själv vill!
/Louise med Lilla My-sinne
Men vem var idioten egentligen?
Nu börjar det verkligen bli dax att skaffa titthål i dörren.
Igårkväll, under pannkaksmiddagen, så knackar det på dörren. Därutanför står en, utseendemässigt iallafall, normal kille och frågar mig om han stör. Öh nää, sa jag med blå tunga. Inte en ljugtunga utan en sylttunga. Vart han kom ifrån kommer jag inte ihåg. Synd, det hade varit intressant.
-Louise, är du intresserad av kunskap och allmänbildning?
- Öhm, jag får en hel del sånt på universitetet där jag pluggar.
- Ja, du ser ju smart ut.
Sa han med oerhörd ironi i tonfallet och vände sig om och ringde på nästa dörr. Jag stod gapande kvar i dörren och visste inte riktigt vad jag skulle göra.....men stängde sen och skrattade med pannkaksgästen.
Som sagt, dax att skaffa sig ett titthål.....och en idiotmätare så att jag vet om jag ska öppna dörren eller inte.
Temmelkalaset blev lysande. 9 temmelhungriga vänner som glatt mumsade temlor, en del med lakritsströssel. Gott. Florsocker i hela köket, påströsslat med ett rivjärn (!). Alla knep är bra förutom de dåliga!!
Mer temlor åt folket!
/Louise Sventon
Igårkväll, under pannkaksmiddagen, så knackar det på dörren. Därutanför står en, utseendemässigt iallafall, normal kille och frågar mig om han stör. Öh nää, sa jag med blå tunga. Inte en ljugtunga utan en sylttunga. Vart han kom ifrån kommer jag inte ihåg. Synd, det hade varit intressant.
-Louise, är du intresserad av kunskap och allmänbildning?
- Öhm, jag får en hel del sånt på universitetet där jag pluggar.
- Ja, du ser ju smart ut.
Sa han med oerhörd ironi i tonfallet och vände sig om och ringde på nästa dörr. Jag stod gapande kvar i dörren och visste inte riktigt vad jag skulle göra.....men stängde sen och skrattade med pannkaksgästen.
Som sagt, dax att skaffa sig ett titthål.....och en idiotmätare så att jag vet om jag ska öppna dörren eller inte.
Temmelkalaset blev lysande. 9 temmelhungriga vänner som glatt mumsade temlor, en del med lakritsströssel. Gott. Florsocker i hela köket, påströsslat med ett rivjärn (!). Alla knep är bra förutom de dåliga!!
Mer temlor åt folket!
/Louise Sventon
Stålmannens näsa utsattes aldrig för slakterier
Lärdom: Använd inte näsdroppar till din igenkorkade näsa innan du ska besöka ett slakteri. För det luktar. Äckligt. Och med en nynäsdroppad näsa så har man bättre luktsinne än Stålmannens röntgensyn.
Morbida bilder, som efter en stund inte längre var så upprörande. Man vänjer sig liksom. Iallafall lite. Döda kor skalas. Fascinerande och äckligt på samma gång. Kanske därför jag inte gillar skräckfilmer. För att jag inte gillar att frossa i morbiditet. Förstår att en del är veggosar. Jag är det inte. Och om jag skulle så skulle det inte bero på de morbida bilderna. Fast, erkännas bör att suget efter kött inte var så stort efter besöket. Inte efter falukorv heller. Shit, har aldrig sett så många falukorvar förut. Eller falukorvssmeten, på hundratals meter rullband.
Ödets ironi i psykbryt. Jag fick lite lätt psykbryt över att c-uppsatsidén i princip ska vara klar innan vi ens haft ett seminarium om hur vi ska gå till väga. Idag fick vi svar från ett företag som vill ha uppsats skriven; de är intresserade av oss. Fick psykbryt igen, för hur ska jag (vi egentligen, men det är min egen förmåga jag ifrågasätter) klara av att göra det arbetet de vill ha gjort och jag kan ju inget och tänk om det bara blir fel och..... Ständigt dessa psykbryt. Gå runt i cirklar i lägenheten, fnatta fram och tillbaka. Ringde mormor, som sa nåt om att man gör så gott man kan och det blir säkert bra. Mormor säger bra grejjer.
Imorgon är det onsdag på riktigt. Idag var det onsdag på låtsas.
Idag (tisdag, inte onsdag) trollade Johan bort en vecka, jag fick panik, sen trollade han tillbaka den.
Han kan konster, den mannen.
Hokus pokus, ät en krokus
/Louise
Morbida bilder, som efter en stund inte längre var så upprörande. Man vänjer sig liksom. Iallafall lite. Döda kor skalas. Fascinerande och äckligt på samma gång. Kanske därför jag inte gillar skräckfilmer. För att jag inte gillar att frossa i morbiditet. Förstår att en del är veggosar. Jag är det inte. Och om jag skulle så skulle det inte bero på de morbida bilderna. Fast, erkännas bör att suget efter kött inte var så stort efter besöket. Inte efter falukorv heller. Shit, har aldrig sett så många falukorvar förut. Eller falukorvssmeten, på hundratals meter rullband.
Ödets ironi i psykbryt. Jag fick lite lätt psykbryt över att c-uppsatsidén i princip ska vara klar innan vi ens haft ett seminarium om hur vi ska gå till väga. Idag fick vi svar från ett företag som vill ha uppsats skriven; de är intresserade av oss. Fick psykbryt igen, för hur ska jag (vi egentligen, men det är min egen förmåga jag ifrågasätter) klara av att göra det arbetet de vill ha gjort och jag kan ju inget och tänk om det bara blir fel och..... Ständigt dessa psykbryt. Gå runt i cirklar i lägenheten, fnatta fram och tillbaka. Ringde mormor, som sa nåt om att man gör så gott man kan och det blir säkert bra. Mormor säger bra grejjer.
Imorgon är det onsdag på riktigt. Idag var det onsdag på låtsas.
Idag (tisdag, inte onsdag) trollade Johan bort en vecka, jag fick panik, sen trollade han tillbaka den.
Han kan konster, den mannen.
Hokus pokus, ät en krokus
/Louise
Hej hyresgubbar ring på dörren, och låt oss lustiga vara...
Gårdagskvällens lärdom:
Gubbar från Hyresrättsföreningen är inte tv-pejlare. Men det är ändå säkrast att gömma manicken under en filt. Och lite kläder. Och gömma sladden under sängen. MITT UNDER OC! Jag som laddat hela dagen, grrr (om man vaknar 08.30 och sen är fastankrad i sängen under hela dagen och på så vis får koll på allt man inte ville veta på burken, då kan man bli lätt irriterad när man laddat så länge). Vill bara tillägga att jag inte har nån manick, förresten.
Gubbar från Hyresrättsföreningen håller ögonen på dig. Värsta KGB, CIA eller tanten i 15 A för den delen (hon spanar genom gardinerna, så det så). "Vi har kollat igenom LISTAN och i detta huset så stod inte du med, och inte en del andra heller". LISTAN verkar lite otäck. Tänk om jag skriver på, och sen så om några år så kan den användas som bevismaterial mot mig. Typ som kommunisthäxjakten i USA för några år sen (typ 50).
Gubbar från Hyresrättsföreningen tycker om att prata och kanske inte så mycket att lyssna. Då jag låg sjuk hemma hade jag inte så överdrivet stor lust att stå och dividera i dörren utan ville mest dråsa ner i säng. "Har du nån information jag kan läsa om istället, jag har influensa...." (ok, kanske inte flunsa, men man ska ta till i överkant) "Jaså, ojdå, ja, jag har också varit sjuk, ojoj, jättesjuk, men vet du, jag gick till doktorn och eftersom jag hade nån annan åkomma så fick jag medecin mot förkylningen också, ja, de ger ju vanligtvis inte ut sånt annars, men eftersom jag hade den dära andra åkomman så.....kommer du från Skåne? Nähä, jaså, du var bara hes, ja haha , ja det lät då som du kom från Skåne.." MEN HÅLL TYST FÖR BÖVELEN! sa jag inte. Men det hade varit skoj.
Gubbar från Hyresrättsföreningen kommer tillbaka på söndag och då måste jag ha läst igenom den jävla foldern jag fick från honom. Min plan är att a) inte öppna och gömma mig i garderoben. b) öppna och säga att jag har kräksjukan. c) peta ut foldern genom brevinkastet och sen en lapp där det står "nej tack" på. d) öppna dörren (modigaste alternativet) och säga att jag inte är intresserad, jag tycker det är skoj att lira ensampingis....
Spik i svalget (känns det som)
/Louise
Gubbar från Hyresrättsföreningen är inte tv-pejlare. Men det är ändå säkrast att gömma manicken under en filt. Och lite kläder. Och gömma sladden under sängen. MITT UNDER OC! Jag som laddat hela dagen, grrr (om man vaknar 08.30 och sen är fastankrad i sängen under hela dagen och på så vis får koll på allt man inte ville veta på burken, då kan man bli lätt irriterad när man laddat så länge). Vill bara tillägga att jag inte har nån manick, förresten.
Gubbar från Hyresrättsföreningen håller ögonen på dig. Värsta KGB, CIA eller tanten i 15 A för den delen (hon spanar genom gardinerna, så det så). "Vi har kollat igenom LISTAN och i detta huset så stod inte du med, och inte en del andra heller". LISTAN verkar lite otäck. Tänk om jag skriver på, och sen så om några år så kan den användas som bevismaterial mot mig. Typ som kommunisthäxjakten i USA för några år sen (typ 50).
Gubbar från Hyresrättsföreningen tycker om att prata och kanske inte så mycket att lyssna. Då jag låg sjuk hemma hade jag inte så överdrivet stor lust att stå och dividera i dörren utan ville mest dråsa ner i säng. "Har du nån information jag kan läsa om istället, jag har influensa...." (ok, kanske inte flunsa, men man ska ta till i överkant) "Jaså, ojdå, ja, jag har också varit sjuk, ojoj, jättesjuk, men vet du, jag gick till doktorn och eftersom jag hade nån annan åkomma så fick jag medecin mot förkylningen också, ja, de ger ju vanligtvis inte ut sånt annars, men eftersom jag hade den dära andra åkomman så.....kommer du från Skåne? Nähä, jaså, du var bara hes, ja haha , ja det lät då som du kom från Skåne.." MEN HÅLL TYST FÖR BÖVELEN! sa jag inte. Men det hade varit skoj.
Gubbar från Hyresrättsföreningen kommer tillbaka på söndag och då måste jag ha läst igenom den jävla foldern jag fick från honom. Min plan är att a) inte öppna och gömma mig i garderoben. b) öppna och säga att jag har kräksjukan. c) peta ut foldern genom brevinkastet och sen en lapp där det står "nej tack" på. d) öppna dörren (modigaste alternativet) och säga att jag inte är intresserad, jag tycker det är skoj att lira ensampingis....
Spik i svalget (känns det som)
/Louise
Klagosång
Så slog det till igen.
Digerdöden. Pesten. Fågelinfluensan. Eller, för att vara mer uppriktig: en helt vanlig förkylning.
Men fy satan, den gör ont. Huvudet sprängs snart. Ögonen ploppar ur sina hålor. Tänderna, om de bara kunde ramla ut så de slutade värka....pannan känns som nån drämt en stekpanna rakt på den.
Jag börjar förstå varför jag aldrig varit sugen på boxning. Ajaj.
Och så slår även den gamla klassikern till; det dåliga samvetet. För det dåliga samvetet säger att det finns inget viktigare än din utbildning och att jobba med de andra i basgruppen, att hänga med i det hysteriska tempot som det just nu är. Genomled 4 timmars föreläsning idag om epidemiologi. Vilken ironi....
Det dåliga samvetet säger att jag har redan tagit en vecka ledigt för en ren jävla lyx-lust-resa till franska alperna (det var underbart, förresten) och att jag banne mig borde pallra mig till plugget om jag så hade huggit av båda fötterna. Men jag orkar faktiskt inte. Och smittskyddsmannen sa att man ska stanna hemma. Jävla svenska jantelag som man alltid släpar på.
Jag är trött på Sverige.
Och förbannat trött på att ligga i sängen.
Hej hopp snöglopp
/Louise Gnällanka
Minnen från en annan värld....en glass-iär.
Digerdöden. Pesten. Fågelinfluensan. Eller, för att vara mer uppriktig: en helt vanlig förkylning.
Men fy satan, den gör ont. Huvudet sprängs snart. Ögonen ploppar ur sina hålor. Tänderna, om de bara kunde ramla ut så de slutade värka....pannan känns som nån drämt en stekpanna rakt på den.
Jag börjar förstå varför jag aldrig varit sugen på boxning. Ajaj.
Och så slår även den gamla klassikern till; det dåliga samvetet. För det dåliga samvetet säger att det finns inget viktigare än din utbildning och att jobba med de andra i basgruppen, att hänga med i det hysteriska tempot som det just nu är. Genomled 4 timmars föreläsning idag om epidemiologi. Vilken ironi....
Det dåliga samvetet säger att jag har redan tagit en vecka ledigt för en ren jävla lyx-lust-resa till franska alperna (det var underbart, förresten) och att jag banne mig borde pallra mig till plugget om jag så hade huggit av båda fötterna. Men jag orkar faktiskt inte. Och smittskyddsmannen sa att man ska stanna hemma. Jävla svenska jantelag som man alltid släpar på.
Jag är trött på Sverige.
Och förbannat trött på att ligga i sängen.
Hej hopp snöglopp
/Louise Gnällanka
Minnen från en annan värld....en glass-iär.