Hej igen
Jo, hej igen. Här är jag!
Efter en sisådär 10 månaders tystnad är det dags att slira in på banan igen för jag lär mig på min utbildning att sociala medier är inne. Även om det dock är coolast med Twitter, sen Facebook och bloggar inte nämns. Men. Okej. Blogg är lite ocoolt, men si; sån är ju jag. Fick kommentar om min gamla sticketröja som jag ärvt av min syster, som i sin tur ärvt den av morfar (när mormor tvättat den för varmt så att stackars morfar inte passade den längre)...ja...kommentaren var det ja; en halvpoppig kille som berömde min tröja och sa att såna är ju supermoderna nu - och jag tittade på honom och tänkte i mitt stilla sinne att
du grabben. den här tröjan har varit med mig så länge att jag varit både modern och hopplöst töntig minst...
...5 gånger.
Så om jag nu börjar blogga igen så kan jag faktiskt inte avgöra om jag är cool eller hopplöst töntig. Men det är liksom trevligt att vara både och. Liksom att jag vissa dagar lockar håret och bär illande rött läppstift och drömmer 40-tal i mina bruna klänningar, och att jag andra dagar är en Long John Sister i randiga långkalsingar. Och en annan dag så kan ingen slita mig från morfarströjor och Fjällrävenbyxor som är underbart slitna i baken (utlagda tre gånger!).
Eller att jag endera dagen lyssnar på Ulrika Gunnarssons trall, men en annan dag lever i något halvpsykedeliskt Devendra Banhart-eufori och en tredje dag bara kan sjunga barnvisor.
Det där med varken eller är inte min melodi, det är stadspulsens ångande svett och basdunk i hjärtrytm, det är den lantliga drömmen med folkmusiktonerna, det är skogens sus och inte mer än så. Jag vill inte välja. Jag vill ha mina klackskor och dagen därpå äga världen i Lundhagskängor.
Så, ja. Jag är tillbaka, trots att det är lite töntigt kanske.
Men, vafan. Jag kan alltid skylla på att jag är kär.
Alltid giltig ursäkt.
Av eller på? Alltid.
/Louise
Efter en sisådär 10 månaders tystnad är det dags att slira in på banan igen för jag lär mig på min utbildning att sociala medier är inne. Även om det dock är coolast med Twitter, sen Facebook och bloggar inte nämns. Men. Okej. Blogg är lite ocoolt, men si; sån är ju jag. Fick kommentar om min gamla sticketröja som jag ärvt av min syster, som i sin tur ärvt den av morfar (när mormor tvättat den för varmt så att stackars morfar inte passade den längre)...ja...kommentaren var det ja; en halvpoppig kille som berömde min tröja och sa att såna är ju supermoderna nu - och jag tittade på honom och tänkte i mitt stilla sinne att
du grabben. den här tröjan har varit med mig så länge att jag varit både modern och hopplöst töntig minst...
...5 gånger.
Så om jag nu börjar blogga igen så kan jag faktiskt inte avgöra om jag är cool eller hopplöst töntig. Men det är liksom trevligt att vara både och. Liksom att jag vissa dagar lockar håret och bär illande rött läppstift och drömmer 40-tal i mina bruna klänningar, och att jag andra dagar är en Long John Sister i randiga långkalsingar. Och en annan dag så kan ingen slita mig från morfarströjor och Fjällrävenbyxor som är underbart slitna i baken (utlagda tre gånger!).
Eller att jag endera dagen lyssnar på Ulrika Gunnarssons trall, men en annan dag lever i något halvpsykedeliskt Devendra Banhart-eufori och en tredje dag bara kan sjunga barnvisor.
Det där med varken eller är inte min melodi, det är stadspulsens ångande svett och basdunk i hjärtrytm, det är den lantliga drömmen med folkmusiktonerna, det är skogens sus och inte mer än så. Jag vill inte välja. Jag vill ha mina klackskor och dagen därpå äga världen i Lundhagskängor.
Så, ja. Jag är tillbaka, trots att det är lite töntigt kanske.
Men, vafan. Jag kan alltid skylla på att jag är kär.
Alltid giltig ursäkt.
Av eller på? Alltid.
/Louise