virrhönans irrfärder

Vi var i farfars hus i Frankrike en vecka. Har inte varit där på över tio år, och allt var väl sig likt men lite mer slitet än jag mindes det. Ett staket runt poolen hade kommit upp. Sittdynorna i plaststolarna samma sen 80-talet, då huset byggdes. Vi upptäckte att alla farmors kläder fanns kvar. Hon dog för ett år sedan. Vi röjde och tog tillvara på det som var användbart, men eftersom min farmor var en storlek 36/38 och med fötter i den storleksordningen fanns det inte mycket för mig att hämta. Två koftor, ett par antika skoblock till klackskor, några sjalar. Min farmor hade smak för Louis Vuitton, Dior och andra designers inom denna guldglänsande genre. Det har inte jag. Synd. En Gucci-väska tog jag hand om. Snusbrun. Om jag ska leka tant, eller 60-talsdam... Det sista, en raketuppskjutningsbrosch som satt som provisorisk knapp i en kofta, är väl mer ett minne av farfar (som lever). Han höll på med rymdraketer och satelliter ett tag.

Farmors fåglar som står på bjälkarna fick stå kvar. Huset behöver några kraxande väktare. Eller "ka ka ka kaa" som brorsdottern sa.


/Louise

Känslan av triumf infann sig när jag fick mejl från min handledare där han undrade om jag ville hjälpa till och kategorisera material under en månad i höst. Först känslan: åh vad snällt att han frågade mig!, sen känslan: Men det här verkar egentligen vara ett skittråkigt arbete...; och sist känslan av TRIUMF för jag har redan FÅTT JOBB FÖR ETT ÅR FRAMÖVER (något som verkar roligt också!).

Fast tyvärr, allra allra sist kom känslan av ångest över att jag ska skicka in uppsatsen till honom och att han antagligen kommer tycka den är skitdålig och att han skrattar hånfullt när han läser den och säger till sin familj att den där Louise, hon kommer ju ALDRIG bli något och den här uppsatsen kommer hon ALDRIG bli klar med. Därefter skrattar han ondskefullt.

Jävlarns också. Ont i magen. Dumma uppsats. Dumma handledare. Dumma mig, som målar upp världen i svart. Bild nedan från min skrivarlya på Tjörn. Det otvättade hårets tid och pyjamas hela dagen är ÖVER. Punkt och slut och finito. Uppsatsjävel. Snart ska du ut ur mitt liv.



Åt helvete med 30 högskolepoängs masteruppsatser som inte gör en endaste människa glad.
/Louise

Det värsta sättet att vakna på kan ha två möjliga utgångspunkter.

Det ena är att vakna av ett gallskrik, ett skrik som kommer direkt ur själens mörkaste rädda rum.
Det andra är att vakna av att något hårt slås rakt in i ditt öga. Och du skriker.

Tack och lov att jag inte, likt cowboys, sover med ena ögat öppet. Då hade mitt höger öga varit trasigt. Som det blev nu blev det inte ens blodsprängt, det bara flödade tårar som i ett vattenfall. Men skräcken, skriket; herreminje jag skrämde skiten ur oss båda. Vad det var som attackerade? En stortå i full karriär. Hur man lyckas? Man tröttnar på platsbristen i en 90-säng och pojkvännens snarkningar och vänder sig för att sova skavfötters.

Nej, livet är sannerligen inte en dans på rosor.
/Louise

Egentligen ville jag skriva om att jag sitter på ett tåg och lyssnar på Bo Kaspers Orkester, "Vackert land vi bor i" och göra en nationalromantisk utläggning om vårat lands skönhet och hur tallskogar doftar i värmen och sjöar svalkar och korna betar gräset och ger oss mjölk.

Men jag har hamnat bredvid ett mjukisfönster här på X2000. Så jag ser inte ett dyft. Jag kan kika ut i en smal springa och se himlen färgas gul, hur värmen dallrar och hur regnet äntligen kommer och svalkar ett överhettat land. Men allra mest ser jag sätet framför mig och det gör mig lite ledsen. För det bästa jag vet med att åka tåg är att se Sverige, förundras över vår natur, över våra röda stugor, våra foppa-tofflor som står och väntar på stationerna och jesus-hål i molnen. Se alla sädesfält och tänka på allt gott bröd man kan baka. Se badsjöar och längta i. Se rallar-ros och minnas min Norrlandsresa, då jag sommaren 2008 reste i ett vakuum av tid.

Så ja; jag älskar Sverige, jag skiter fullständigt i om Littorin köpt sex eller att Schyman grillar hundralappar, jag ger framförallt blanka fasen i hur fotbolls-VM går. Det enda som intresserar mig är hur jag ska hinna se hela Sverige på en gång. Hur jag ska kunna hinna med alla fäbodvallar, alla fjäll, alla stränder, skogar och ängar; hur jag ska hinna dansa hela natten på alla spelmansstämmor, hur jag ska hinna krama morföräldrar, familj och vänner innan det är försent, innan allt är borta.

Skynda dig älskade, skynda att älska.

Jag hade tänkt flytta härifrån, för jag vill inte vara en virrhöna längre. Men vi vet alla hur jobbigt det är med flyttar: banankartonger till förbannelse och skrapsår på benen. Så jag stannar. Kanske skriver jag lite mer och lite oftare.

Det berömda bananskalet, eller snarare räkmackan låg framme i juni. En kompis kompis berättade om sitt jobb som lät så roligt - och att ett någorlunda liknande skulle bli ledigt i ett år. Ansökningsprocessen hade precis börjat. Jag sökte, blev kallad på intervju och fick jobbet. Piece of cake, skulle man kunna säga. "Det gick nästan för lätt" sa min pappa. Jag svarade: "Varför ska livet inte vara lätt?". Särskilt när livet varit förjävla svårt hela vintern. Jag och Hampus delade en räkmacka på Varbergs fästning efter att jag fått reda på att jag från augusti och ett år framåt är vikarierande informatör på Göteborgs miljövetenskapliga centrum. En räkmacka för räkmackan. Champagnen öppnades innan lunch dagen därpå. Dekadens för en som blivit mer och mer förstelnad...och jädrans, vad glad jag var. Jag kan inte minnas när jag var så rakt igenom lycklig senast.

Lycklig för de ville ha MIG. Trots att jag inte engagerat mig ett dyft i konferenser, kårer, styrelser eller något annat. Det enda jag sysslat med utöver studier är folkmusik. Det visade sig att såväl chefen som min företrädare hade en eller annan koppling i folkmusiken. De verkade gilla det. Så kan det gå. Lyckan ligger också, såklart, i att jag vet att jag har något att göra i ett år framåt och att jag har en inkomst. Och att jag får göra det jag gillar allra mest.

Räkmackan vi åt var jättestor. Vi fick dela den och vi rullade hem efter att också intagit en gödkyckling.
Delad glädje är, som alltid, dubbel glädje.
Oavsett jobb eller räkmackor.