Med ögon känsliga för grönt
Solen bröt fram och balkongen i söderläge gjorde att vårkänslorna kom flygande. Lunch ute! Artikelläsning ute! Det var svårt att tro på det. Nina Ramsby sjöng och 1900 spelade sin sånglösa, mystifika musik för mig och jag köpte gröna, råsa, orangea och blå ljus. Våren nalkas, fast än så länge utan knoppar. Inget grönt i betonglandskapet. Men vi väntar med spänning.
Idag är det mulet och duggregn. Våren känns som ett practical joke, en retning. Alla dessa bakslag som ska hanteras, är det inte våren så är det uppsatsen eller humöret som tvärvänder. Men Nina Ramsby sjunger fortfarande. Och ikväll ska vi träffa två små blivande vänner som ska bo här över påsk. Råttor! Jag som aldrig haft djur hemma är alldeles längtig och kommer antagligen att gosa sönder de små liven. (Och så kommer föräldrarna. Mamma sa "HU!" när jag meddelade att de inte var de enda gästerna över påsk....)
En dag i taget, ett steg åt gången.
Idag är det mulet och duggregn. Våren känns som ett practical joke, en retning. Alla dessa bakslag som ska hanteras, är det inte våren så är det uppsatsen eller humöret som tvärvänder. Men Nina Ramsby sjunger fortfarande. Och ikväll ska vi träffa två små blivande vänner som ska bo här över påsk. Råttor! Jag som aldrig haft djur hemma är alldeles längtig och kommer antagligen att gosa sönder de små liven. (Och så kommer föräldrarna. Mamma sa "HU!" när jag meddelade att de inte var de enda gästerna över påsk....)
En dag i taget, ett steg åt gången.
Trygghet
Trygghet finns i så många olika former.
Trygghetsgruppen i Hjällbo försvinner i mars, för då tar pengarna slut. Trygghetsgruppen eskorterade hem människor om de ringde och bad om det. För gångvägen i skogskanten kan kännas mörk och läskig, vägen hem från spårvagnen lång och hotfull. Särskilt efter mord och kidnappning i lilla Hjällbo. Så känns det obehagligt. Själv tvekar jag inför att gå ut på promenad själv i skogen intill, och det irriterar mig så enormt. Jag vill inte vara rädd i en skog! Men med mordet runt knuten så är det något som stoppar.
En otrygghet som ska bli trygghet är också att området förbjuder att de boende inte får ha kamphundar i sina lägenheter, och måste också förbinda sig vid ett avtal så att de inte skaffar en sådan jycke i framtiden. Säga vad man vill om den fria viljan och förbudshysteri. Men det känns skönt. För männen med hundarna på torget, de skrämmer mig. Inte själva hunden. Utan snarare vad de försöker utstråla. En makt. En kamp.
Men sen finns den mera nära tryggheten. Som att fina L flyttade till Göteborg samtidigt som mig. Och vi äter mat och umgås och spelar wii och ser True Blood och ska gå på konsert. Utan vänner så haltar livet, men jag glömmer så lätt bort det ibland. Nu är det Räfven, Hellsongs och José Gonzalez som hägrar i veckan. RÄFVEN! Jag säger bara det, man blir ju bara helt lycklig av deras hemsida www.rafven.se, med små hamstrar som sköter jukeboxen...och blev man inte lycklig av det så blir man definitivt lycklig av musiken!
/Louise
Trygghetsgruppen i Hjällbo försvinner i mars, för då tar pengarna slut. Trygghetsgruppen eskorterade hem människor om de ringde och bad om det. För gångvägen i skogskanten kan kännas mörk och läskig, vägen hem från spårvagnen lång och hotfull. Särskilt efter mord och kidnappning i lilla Hjällbo. Så känns det obehagligt. Själv tvekar jag inför att gå ut på promenad själv i skogen intill, och det irriterar mig så enormt. Jag vill inte vara rädd i en skog! Men med mordet runt knuten så är det något som stoppar.
En otrygghet som ska bli trygghet är också att området förbjuder att de boende inte får ha kamphundar i sina lägenheter, och måste också förbinda sig vid ett avtal så att de inte skaffar en sådan jycke i framtiden. Säga vad man vill om den fria viljan och förbudshysteri. Men det känns skönt. För männen med hundarna på torget, de skrämmer mig. Inte själva hunden. Utan snarare vad de försöker utstråla. En makt. En kamp.
Men sen finns den mera nära tryggheten. Som att fina L flyttade till Göteborg samtidigt som mig. Och vi äter mat och umgås och spelar wii och ser True Blood och ska gå på konsert. Utan vänner så haltar livet, men jag glömmer så lätt bort det ibland. Nu är det Räfven, Hellsongs och José Gonzalez som hägrar i veckan. RÄFVEN! Jag säger bara det, man blir ju bara helt lycklig av deras hemsida www.rafven.se, med små hamstrar som sköter jukeboxen...och blev man inte lycklig av det så blir man definitivt lycklig av musiken!
/Louise
Som en kork upp till ytan
Plötsligt en dag så var den blöta yllefilten som tyngde ner mig mycket lättare,
kanske gjorde en Täby-vecka sitt eller så ger vårsolen hopp.
Ska försiktigt börja med uppsatsen, men än är inte knutarna upplösta.
Prat-tanten ska träffas och en plan för våren måste läggas upp.
Ordflödet och texterna, som jag brukar kunna kontrollera och bemästra,
måste bli mina igen. Ett koncept för att minska uppsatsandets totala ensamhet
måste lösas. Och ett verktyg för att hantera marianergravarna i sinnet måste
definitivt införskaffas. Men jag ska vara snäll mot mig själv.
Och sluta ha dåligt samvete för att jag gör saker jag gillar.
Vandring utan mål
Alltihopa slog till på en och samma gång och vandringen får i framtiden gå på en kanske lite annan stig. Många små droppar av dåligtmående har samlats i samma kåsa och rinner över på uppsatsen. Framtiden innefattar prat med professionel pratare, paus på uppsatsen (eller uppsats på halvfart, eller jag vet inte...) och definitivt ingen presentation av arbetet i juni utan snarare i augusti.
/Louise