virrhönans irrfärder

Och när pollenet slår till ordentligt, så att tröttheten sätter in, när ens kompis åkt tillbaka till småstaden.
När man ser att nyckeln till torkrummet fortfarande är borta, så det är ingen idé att tvätta.

När man glömmer skicka in sina säga-upp-lägenheten papper i tid, och man glömmer köpa potatis.
När man inte orkar gå hem utan måste ta spårvagnen, benen så trötta så trötta.

När gatorna fylls av krossat glas.
När pojken i drömmen inte finns på riktigt.

När framtidsångesten slår till, osäkerheten, rädslan för att flytten kommer gå åt helvete.
Att det kommer bli tomt.
När man inte vill bryta upp gamla mönster, inte vilja lämna sina trygga vänner.

När man inte får sin lön, för att man klantat till det - igen.

Då.
Precis då lyssnar man på Pelle Carlberg.
http://myspace.com/pellecarlberg

Riverbank för att bli glad, de andra för att sätta färg på känslorna.

Och sen kan man ju alltid titta på fina bilar.
Denna skönhet hittades på Söder i Stockholm:



Kom ihåg det, om nån någon gång skulle vilja överraska mig...(hur stor överraskning blir det nu?)... så, är stordrömmen att få köra en sån fin sak. Ungefär som att dansa till soul. :o)

"So go to hell, miss Rydell"
/Louise

I ungefär två komma sjuttifem år har vi väntat.
Hela tiden i Norrköping så har vi levt för de soul och 70-talsdisco-låtar som spelats.
Det har varit fattigt med den musiken, och vi har tiggt och bönat och bett dj:s på våra bara knän att spela det.
Sen studentverksamheten flyttades från Huset till Kårhuset Trappan så gjorde dom nåt lurigt - de satte dj-båset en våning upp! Hur fasen kan man då försöka önska låtar? Svar: Det går inte.

Men, under kan ske: i gårkväll anordnades en soul och 70-talsdiscokväll på Trappen, och danspartnern Hanna och jag var så taggade att vi höll på att spricka - här skulle dansas!
Laddade med köttgryta, ris och vin (stadiga saker), prat om död, begravningar och diverse andra typiska partyämnen men därefter raskt över till locktångar, smink och annat, sånt som vi aldrig egentligen sysslat med eftersom vi aldrig var i någon större prinsessperiod när vi var barn. Åt stenfrusen kaka som jag uppmanade Hanna att inte skära med förskärare och får svaret "nejdå, ingen fara jag använder en kniv" varpå hon står med kniv modell Jack the Ripper. Vi hade nog inte samma uppfattning av vad en förskärare är....





Stenhård men god.
Därefter hälldes snurrig dricka i snurriga glas som vidare hälldes ner i snurrig flicka:


Sen vandring med några tumvants-fuck-you till tråkmånsar på balkonger och.....sen, som Håkan Hellström skulle ha sagt:
DET SKULLE JU VA DANS, DANS DANS!!!!

Men det var det inte! Ett helt Finlandsfärjestort dansgolv med underbar musik stod så tomt att man nästan ville gråta! De snurrande, färgglada ljusen visade upp den bistra verkligheten: ingen ville dansa.

Ingen förutom Hanna och jag.

Vi sprang glatt ut på dansgolvet och påbörjade ett långt, hårt, svettigt och underbart danspass.
Åh, vad vi dansade! Och dj:n, vad han spelade! Och tjejen i bandet som skulle spela, blev så glad av att se att iallafall TVÅ personer dansade, så hon hejade på oss och tyckte att vi var bra. Och, så småningom blev folk sugna och började göra det enda rätta man kan göra till underbar soul: dansa röven av sig helt enkelt!

Svarta skjortan och randiga mannen var halvt livsfarliga. Varför är det så roligt att lyfta upp intet ont anande flickor i luften och snurra runt dom flera varv?? Jag blev staffetsnurrad, och det enda jag kunde göra var att knipa ihop ögonen, hoppas på att de skulle sätta ner mig samt försöka att inte spy i nacken på dom.
Fick även roliga och snälla kommentarer av svarta skjortan:
"Du är så 60-tal!"
"Du dansar som en kolibri!" (efter livebandets congassolo då jag dansade så fötterna höll på att fara iväg)
"Du är som en frukt som sitter högst upp i trädet!" (what?!)
"Ni tar kål på mig med erat tempo..."

Livebandet var grymma. Soul, som sen gick över i funk. Vi missade starten då vi befann oss i vätskedepån, men när vi kommer ut och världens mest dansanta musik spelades, det bara ryckte i varenda muskel, och så står hela publiken blick stilla. Helt ofattbart. Hanna och jag dansade in längst fram och dansade så mycket att sångerskan berömde oss från scenen! Och efter en stund började faktiskt folk röra sig så smått, och när de spelade sista låten så hade vi fått fart på allihopa - grymt! Efter spelningen träffade vi gitarristen som tackade oss för vår insats!

Vi är dansdrottningar :o)

Och kvällen fortsatte, vi blev kompisar med dj:n (som förstod att vi kom från Stockholm, eftersom endast stockholmare förstod sig på sån här bra musik enligt honom), och han spelade RESPECT, puss på honom!
Kapten Jack Sparrow (jo det är sant, det var han!) dansade leende framför mig när jag pausade, och jag skrattade och skrattade för han dansade så roligt, och tillslut undrade jag vad han egentligen ville... "Jag vill få upp dig på dansgolvet igen, för du dansar så bra!" Med den kommentaren satte han definitivt stopp för 21 år av danskomplex. HA!

Och, slutligen, så kom killen som suttit vid sidan av så länge upp och dansade med oss. Och -hupp - även han fick den ljusa idén att lyfta mig. Varför, varför varför?! Jag är lång. Han var kort. Jag kände "shit!" och sen låg jag raklång ovanpå honom. Med lite lätt rodnande kinder. Eh, hejsan....
Dansade gapskrattande vidare medans den stackaren undrade om jag slagit mig...nejnej...men knät är blått idag.

Sammanfattningsvis:
Hanna och jag var: snyggast, dansigast, bäst, och bara helt jävla ofattbart bra. Våra egon har svällt upp till enorma former och får nästan inte plats i lägenheterna längre (vi har hyrt ett källarförråd till dem).
Trappan var: för en gångs skull världens bästa ställe.
Danspojkarna var: roliga, men med lite för höga tankar om sina lyftkunskaper.....
Vandringen hem var: Oerhört smärtsam efter tre timmars tokdans. Aouch.


Aint no mountain high enough!
/Louise

Ja, den verkade vara populär....den sista visan. Jag kan inte riktigt släppa den.

"Nu går sista visan, dig vill jag sjunga för, vi behöver varandra, du och jag och dom andra som står utanför.
Låt den sista strofen bli till en sång vi minns, tack för att jag får ha dej, tack för att alla finns."

Hur många tvingades inte sjunga den i småskolan?
Jag hatade den.

För att den påminde om slutet, slutet av dagen, slutet av leken eller slutet av livet.
Vi behöver varandra, .....och dom andra som står utanför. Vilket sammankopplas med när vi "snälla" flickor sattes mellan "bråkiga" pojkar i bänkraderna. Som om att det skulle hjälpa.
Ja, vi "snälla" fick ju leka fröken och vuxna, medan de "bråkiga" kunde vara barn längre. Tack för det.
Vi "snälla" blev tillsagda att leka med dem som inte så många vänner hade, även fast det var en pina i helvetet.
För man var ju snäll.

Gjorde det man blev tillsagd.
Tackade och tog emot.
Snällhet är så relativt.

Tack för att alla finns!
Hur fan kan man vara tacksam för att alla finns när en del betraktade en som kattskit?

Låt den sista låten bli till en sång vi minns.
Ja, den sista låten innebär ett steg vidare i livet.
Tack för att minnena lever kvar, tack för att man inte behöver leva i dem längre.
Tack och lov för att jag inte längre är lika snäll.

Nä, jag tål'en inte. Samma sak som att jag inte tål "Teddybjörnen Fredriksson" för att den så drastiskt gjorde slut på barndomen. Årtusendets mysa-vid-brasan-sång och jag får ont i magen....

Nä, bättre låtar är Regina Spektors. Henne kan man lyssna på tills öronen blöder och ramlar av.
Eller Sofia Karlsson. Eller Hello Saferide. Eller The Velvet Underground. Eller Perishers. Camille. Nouvelle Vague. Amadou et Mariam. Kathryn Williams.  För att inte tala om the Magnetic Fields.....

Och med detta sätter jag punkt, för både skrivandet ikväll och Sista Visan
/Louise

Skriva.

Uppsatsskrivande är på något sätt som en karantän.
Intrycken är få (utöver surrande fläktar, ett och annat tekniskt missöde och smyglyssnandet i lunchlådesilon).
Den tankemässiga stimulansen får väl sitt, inom det smala område man skriver om. Men utöver det - nja.
De sociala situationerna inskränks till mötet mellan de två uppsatsskrivarna, kanske en och annan frustrerad klasskamrat som man byter ett ord med.

Läsa läsa läsa. Skriva skriva skriva. Revidera.

Vad får vi ut av det?
Lite djupare kunskap inom ett speciellt område. Tack och lov att vi skriver om något som intresserar....
Minskad social kompetens?
Spatt, minst fem gånger om dagen.

Skriva skriva. Revidera. Radera.

Humor är viktigt för att hålla det flytande.
Utan skrattandet skulle jag lägga mig ner på golvet och skrika - tack och lov att jag har en skrivpartner!
Jag är nämligen inte så lättroad av mig själv.

Radera, radera, skriv nytt. Revidera.

Men oftast har jag spatt.
Så många otroligt dåliga låtar som ploppar upp i huvudet.
I saw the sign (and it opened up my mind). Nu går sista visan....
Vandraren.
Mitt huvud är en jukebox, dock inte innehållande min egen skivsamling.

Skriv om. Skriv mer. Skriv nytt.

Nä, det tär på det sociala.
Vad som än avhandlas med vännerna så kommer den förbannade uppsatsen upp på tapeten.
Ungefär som lumparhistorier, fast fan så mycket torrare!
Damm i strupen.

Radera.

Det är som om hjärnan saknar vattentäta skott, så uppsatsen bara väller in i alla lober som kan tänkas användas i hjärnan. Inget annat registreras. När situationen kräver andra samtalsämnen står man som en lallande fåne och vet inte riktigt vad man ska säga.
Trevliga bruna skor du har!
Nya skosnören tror jag bestämt?

Skriv på, för fan och sluta GNÄLL!

För det fungerar ju faktiskt, vi har inte stött på några hysteriska problem, alla intervjuer är bokade, vårat ämne är roligt, och vi kommer säkert ro båten i land (även om det kanske nån gång kan behövas en liten blodtörstig haj för att få fart)...och så har vi en finfin handledare.

I övrigt skiner ju solen, glasskioskerna har öppnat, snart skall några Hagabitches och en citybrud inviga grillen, dricka vin och komma på vad vi är bra på.....i CV-syfte.
Andra bra saker är att håret lyder mig, min om-möblering är lysande, jag får gratis restaurangmiddag imorgon, jag är 99% frisk och kry, pollenattacken har ännu inte klubbat mig......

Så det är ju ganska bra, ändå.


10 minuter på saturnus om dagen, det är inte bra för magen (men för fotlederna)
/Louise

Lärdomar av jobbet:

- det är jävligt äckligt att ha en undulat flaxande kring huvudet samtidigt som man förklarar avfallssortering. Som extra topping satte sig skrället på mitt huvud två gånger. Som vassa häxnaglar. Brrr... ("han är så söt så lille putte")

- i Chile samlas potatisskal ihop i skolorna, som sedan planteras om ute på landet och blir nya potatisar. I Sverige är det för kallt för att göra så.

- Stormskällande blodtörstiga hundar som skulle kunna äta upp halva mig utan att tugga, kan bli rätt söta och keliga om man kliar dem bakom örat.

- Slutar man jobba när man är 59 och inte har varit VD för nån bank så får man 7000 kr i pension. Ja, mamma, jag ska snart börja spara....

- Även om man är hemma, och det hörs att man är hemma, så kan man fortfarande LÅTSAS att man inte är hemma.


Kvällens osagda citat till den lille lille servitören på Trappan:
L.L.S.P.T: "Okej tjejer, då kommer snart eran mat"
Louise tänker säga " Ja, och du kommer säkert snart in i målbrottet"

Lisa tyckte att jag var lite elak. Fast hon sa sen att man får tänka sånt. Tur att jag inte har tourettes eller liknande (eller att jag inte druckit mer än jag hunnit med).

Trevlig hälg! (han hette Hasse)
/Louise, humorminister

Idag är det en stor dag.
Inte nog med att 4/6 intervjuer för C-uppsatsen är bokade (och de resterande två nästan är fixade), utan idag knakade Farbror Ryggknakaren min rygg så att jag trodde bröstkorgen skulle krasa den med (den höll), men det stora i det hela är att han INTE sa att jag skulle komma tillbaka nåt speciellt datum framöver. Bara om något dumt inträffade med ryggen.

DET är stort! Efter att ha knakat mig hos honom kontinuerligt under 1,5 år snart så kändes det ungefär som att vinna det största och bästa priset du nånsin kan tänka dig. Nu ska jag bara se till att ryggskrället håller sig bra, vilket kan göras genom att:

1) inte ta av stighudarna i nedförsbacken pga grupptryck (det var så skadan uppkom, när jag helt plötsligt befann mig i diket) (jag är inte så haj på turskidor i snabba hastigheter)
2) träna upp ryggmusklerna
3) stretcha ryggmusklerna ordentligt efter att jag klättrat "så att de lär sig att slappna av"
4) sluta göra fåniga cykelkonster så att ryggen kollapsar

Det känns som om jag har ganska stora förutsättningar för att klara mig i framtiden, om jag följer dessa punkter...

...fast nog kommer jag att sakna våra knak-moments, när jag och Ryggknakaren diskuterat Mt Everest, slappa universitetsutbildningar, basket och mensvärk.... och icket att förglömma; ryggmassagestrykjärnet! :o)


"Ja, det är ju helt hysterisk med Mt Eve...AJ som fan! Där hittade du nåt....Everest..."
/Louise; lagad

Ödets, eller aprils ironi är så underbart roligt!
Sitter hemma, i huset norr om Stockholm, där pollen och påskliljor glatt blandar sig med varandra i en gul soppa, och som grädde på moset så - snöar det!
Som sagt; det är underbart roligt.

För tänk på alla som ställt ut grillarna, och får snökryddad flintastek till lunch.
Tänk på alla som satt frön i jorden, och nu hysteriskt måste gräva upp dem och lägga dom på elementen.
Och, se detta framför er: pollenkorvar som hänger från träden, redo att göra livet till ett helvete för folk, tillbakabildas, dras in i trädet - schlooooorp - poff borta.
(För att inte glömma solgrisarna som ligger inoljade på terrasserna och nu förvandlas till förfrusna snögubbar)
HAHA!

Ut i kälkbackarna
/Louise, den enda riktiga häxan

Men trots blå himmel så är insidan grå.
Sån himla ovilja, sån himla grinighet.

Livet är så stillastående.
Upp på morgonen, sen uppsats dagarna i ända, samma 5 personer som man träffar varje dag, i samma datasal som alltid. Samma lärarstudenter som tjattrar.
Inte ens en daglig basgrupp att irritera sig på.
Hem. Orka laga mat. Inte orka göra något mer.
Sova.
Vakna.
Upprepa önskat antal gånger.



Något roligt, något spännande, NÅGOT kan väl hända?
Men när det väl händer så förvandlar jag det till skit ändå.
Klättringen, livselixiret, lyckades jag göra till en studie i surhet och elaka ord.
Vad jag än skulle säga så förgiftades orden.
Allt blir bara fel.
Och jag menar det ju inte. Men det bara blir.
Elakt, surt, grinigt. Hårt.
När jag egentligen är någon helt annan.

Nej, drick lite vin, låtsas att allt är bra, dra upp mungiporna i varggrinet och kan man isåfall lura omvärlden, så kanske det även går att lura sig själv.

Inte ens såpbubblor hjälper.
/Louise

Om städmanier som slår fel.

Jag fick ett ryck en dag och städade hela lyan så att dammet yrde. Polerade och putsade och dammsög och fan och hans moster (ja, naturligtvis skulle jag få gäster....när annars moppar jag golven?). Det liksom glittrade och luktade gott överallt (även i sopskåpet!). Bytte lakan, tvättade mig själv (det gör jag även om jag inte ska få gäster) och njöt av den meditativa renhet som uppstått i den förut så igengrodda lyan. Aaahh....skönt. Tankarna fick plats. Livet ordnades upp...och tänk så skönt att få sova i detta rena himmelrike.

Tänk om.

Int fan sov jag. För jag tål inte renheten. Jag fick prestationsångest i detta rena helvete och fick knappt en blund i ögonen på hela natten. Satans! Där ligger man i rena lakan med ren lekamen och så rena golv att man kan slicka strösocker från dom, och så känner jag mig alldeles felplacerad, för min hjärna är ju inte sådär steril och tråkig och ren och välputsad. Den är snarare fylld med färgglada snåriga tankar, en hel hög fula ord, en och annan förvirrad tvestjärt och en helsikes massa konstiga nattdrömmar.

Men varför är det så? Varför strävar vi efter över-rena hem, med mikrobiologiskdödande-sprayer och deodoranter som inte bara tar bort lukt, utan också TILLFÖR lukt (oftast äcklig sådan) och varför är alla så hysteriskt renliga av sig? (eller tittar jag för mycket på Martha Stewart och tror att alla städar som hysteriska hemmafruar?), jag menar; när vi (=jag) ändå inte klarar av att leva i renheten? Jag kanske borde ha biktat mig eller nåt, den natten jag inte kunde sova? Hör rena hem ihop med rensjälade människor? Eller borde renar (såna med horn som säger "bröööö") bo i rena hem och vi andra asätare bo såsom råttorna på soptippen?

Missförstå mig rätt; det är bra att städa. Men ni behöver inte känna er panikslagna och nödgade att storstäda inför mina besök hos er, kära vänner.
För jag känner mig så himla ostädad i hjärnan då.


Ta kontrollen över dammsugaren
/Louise




(För övrigt blandar jag alltid ihop namnet på min Mr Muscle med apelsinsmak (öh lukt) och avlövningsmedlet tillika stridsmedlet Agent Orange. Lätt hänt......)