Världens mest lyckliga människa
Världens mest-serien fortsätter. Idag är hon lycklig, även igår och så även imorgon och en bra bit framåt.
Vad hände? Det är svårt att veta. Troligtvis är det där självförtroendet som allt som oftast är för lågt, eller så är min vetenskapsfilosofilärare väldigt snäll eller tänker precis som jag, eller så var det någon som tyckte att det var dags för mig att få slappna av. Med andra ord: jag fick VG på det hemska åbäket till essä. Och jag fick VG på mitt trovärdighetsmanifest. Och slutligen; jag fick VG på hela kursen - kursen som gav mig eksem på händerna av frustration.
När jag fick reda på resultatet så blev jag så chockad att det till och med föll några tårar. Här hade jag gått och trott att jag skulle få skriva om allt från början till slut - jag hade till och med bokat in en hel helg i november för att göra det. Och så får jag ett mail där det står att jag skrivit så bra, kopplat så bra, haft komplexa utgångspunkter men rott i land det hela. Visst sjuttsingen fäller man en tår då. Av lycka. Och av att en spänning som suttit i kroppen i en månad äntligen kunde studsa iväg.
Sett ur ett annat perspektiv (erat?) så är det ju egentligen helt absurt - ska en kurs och en essä styra tens liv så mycket, ska hela tillvaron hänga på det? Och svaret blir tyvärr: ja. Min tillvaro hänger faktiskt på det. Hade jag jobbat och haft en uppgift att lösa hade mitt jobb hängt på det. Här hänger det istället på tidsaspekten - skulle jag hunnit att komplettera? Det handlar om pengar - tar jag inte mina poäng blir det inget CSN (har man någon gång utsatts för det kritiska skede när CSN säger nej till en så förstår man. Att skriva snyftbrev till dem är inget roligt alls, jag lovar). Det hänger på boende - tar jag inte mina poäng är jag inte berättigad att bo där jag bor. Med andra ord så hänger större delen av de basala nödvändigheterna i mitt liv på just det faktum att jag måste ta mina poäng - men även och egentligen mest på att jag ska lära mig saker som jag sen ska kunna få ett jobb på.
Men nu kan jag vara lugn. Poängen är tagna, uppsatsen godkänd, till och med VÄL godkänd. Jag hade varit lika lycklig om den bara varit godkänd. För att fira tog jag sovmorgon idag, läste alldeles för lite men pratade desto mer med min klasskompis, och tillsammans for vi sen till det stora köpcentret som egentligen är djävulens hemvist enligt mig. Jag fick krypa till korset och erkänna att det var rätt praktiskt att alla affärer låg under samma tak. Praktiskt, men kanske inte jättekul alla gånger. Skaffade en lång grön kofta för att slippa mitt ständiga problem med för korta tröjor (jag verkar inte bara växa på bredden utan även på längden vilket orsakar kalla magar och Britney Spears-syndrom) och nån sorts rödgrön-randing klänning bara för att den var fin. Iklädd båda plaggen ser jag ut som en Leprecaun (en sån där jul-alv), jag behöver bara en grön mössa, spetsiga öron och snabelskor så är outfiten komplett. Behöver jag tillägga att jag är nöjd?
Nu ska här hållas en lång, ledig och lycklig helg.
Så harmonisk och glad att jag nästan får tårar i ögonen igen.
/Louise
Vad hände? Det är svårt att veta. Troligtvis är det där självförtroendet som allt som oftast är för lågt, eller så är min vetenskapsfilosofilärare väldigt snäll eller tänker precis som jag, eller så var det någon som tyckte att det var dags för mig att få slappna av. Med andra ord: jag fick VG på det hemska åbäket till essä. Och jag fick VG på mitt trovärdighetsmanifest. Och slutligen; jag fick VG på hela kursen - kursen som gav mig eksem på händerna av frustration.
När jag fick reda på resultatet så blev jag så chockad att det till och med föll några tårar. Här hade jag gått och trott att jag skulle få skriva om allt från början till slut - jag hade till och med bokat in en hel helg i november för att göra det. Och så får jag ett mail där det står att jag skrivit så bra, kopplat så bra, haft komplexa utgångspunkter men rott i land det hela. Visst sjuttsingen fäller man en tår då. Av lycka. Och av att en spänning som suttit i kroppen i en månad äntligen kunde studsa iväg.
Sett ur ett annat perspektiv (erat?) så är det ju egentligen helt absurt - ska en kurs och en essä styra tens liv så mycket, ska hela tillvaron hänga på det? Och svaret blir tyvärr: ja. Min tillvaro hänger faktiskt på det. Hade jag jobbat och haft en uppgift att lösa hade mitt jobb hängt på det. Här hänger det istället på tidsaspekten - skulle jag hunnit att komplettera? Det handlar om pengar - tar jag inte mina poäng blir det inget CSN (har man någon gång utsatts för det kritiska skede när CSN säger nej till en så förstår man. Att skriva snyftbrev till dem är inget roligt alls, jag lovar). Det hänger på boende - tar jag inte mina poäng är jag inte berättigad att bo där jag bor. Med andra ord så hänger större delen av de basala nödvändigheterna i mitt liv på just det faktum att jag måste ta mina poäng - men även och egentligen mest på att jag ska lära mig saker som jag sen ska kunna få ett jobb på.
Men nu kan jag vara lugn. Poängen är tagna, uppsatsen godkänd, till och med VÄL godkänd. Jag hade varit lika lycklig om den bara varit godkänd. För att fira tog jag sovmorgon idag, läste alldeles för lite men pratade desto mer med min klasskompis, och tillsammans for vi sen till det stora köpcentret som egentligen är djävulens hemvist enligt mig. Jag fick krypa till korset och erkänna att det var rätt praktiskt att alla affärer låg under samma tak. Praktiskt, men kanske inte jättekul alla gånger. Skaffade en lång grön kofta för att slippa mitt ständiga problem med för korta tröjor (jag verkar inte bara växa på bredden utan även på längden vilket orsakar kalla magar och Britney Spears-syndrom) och nån sorts rödgrön-randing klänning bara för att den var fin. Iklädd båda plaggen ser jag ut som en Leprecaun (en sån där jul-alv), jag behöver bara en grön mössa, spetsiga öron och snabelskor så är outfiten komplett. Behöver jag tillägga att jag är nöjd?
Nu ska här hållas en lång, ledig och lycklig helg.
Så harmonisk och glad att jag nästan får tårar i ögonen igen.
/Louise
Världens Bästa Människa...
...är jag när jag stänger av baklysen på cyklar som blivit parkerade för natten. Iband är det knepigt att hitta avstängningsknappen och då får jag leta ett tag. Då brukar folk titta lite konstigt. Som om jag försöker stjäla baklyset (behövs inte, jag har ett eget som fungerar bra förutom när vägen är guppig).
...är jag när jag hjälper mammor med barnvagnar ner från bussarna. Det är sällan jag hjälper pappor - det verkar inte finnas så många pappalediga i Lund. Eller så åker de inte buss, för att slippa bli hjälpta ner från den?
Idag vill jag ligga på en filt och lyssna på fåglar. Det gör jag inte.
Jag avslutar istället hastigt min inlämningsuppgift, attackerar min komplettering och går på spex istället. Helgen ägnas åt jobb på bussen; sista helgen. Och sen är det en ny vecka med en ny kurs. Puh.
Ta det lugnt i tallskogarna
Lo.
...är jag när jag hjälper mammor med barnvagnar ner från bussarna. Det är sällan jag hjälper pappor - det verkar inte finnas så många pappalediga i Lund. Eller så åker de inte buss, för att slippa bli hjälpta ner från den?
Idag vill jag ligga på en filt och lyssna på fåglar. Det gör jag inte.
Jag avslutar istället hastigt min inlämningsuppgift, attackerar min komplettering och går på spex istället. Helgen ägnas åt jobb på bussen; sista helgen. Och sen är det en ny vecka med en ny kurs. Puh.
Ta det lugnt i tallskogarna
Lo.
Världens Värsta Människa
Vi ska tydligen ska skriva ett "trovärdighetsmanifest" till på onsdag. Den som vet vad det är kan ju säga till.
Ett avslöjande manifest om mig är:
Jag är en människa, tydligen kvinna. Sägs det. Annars hade jag inte fått bo här, i kvinnohuset.
Jag har kass studiedisciplin men sitter iallafall framför dagarna i ända och låtsas förstå vad jag skriver. Jag ljuger, kära vänner, så ini helvitti. Jag mosar ihop ord och meningar och hoppas att min lärare som tydligen "äter, andas och sover vetenskapsfilosofi" är så pass inteligent att han fattar vad jag skrivit, samt så pass lättlurad att han tror att jag förstår. Jag är vid dagens slut helt väck och kan knappt svara på tilltal. Jag har inte hört av mig till mina vänner ute i landet, som jag lovat, jag har inte köpt ett träningskort som jag borde, jag kommer inte ens ut på en promenad var dag. Jag är gnällig, irriterad och får vansinnesutbrott i vårat gemensamma kök för att folk är små äckel som inte kan rengöra efter sig. Jag är inte nån trevlig människa. Och tanken som slår är:
är det värt
insatsen?
Ett avslöjande manifest om mig är:
Jag är en människa, tydligen kvinna. Sägs det. Annars hade jag inte fått bo här, i kvinnohuset.
Jag har kass studiedisciplin men sitter iallafall framför dagarna i ända och låtsas förstå vad jag skriver. Jag ljuger, kära vänner, så ini helvitti. Jag mosar ihop ord och meningar och hoppas att min lärare som tydligen "äter, andas och sover vetenskapsfilosofi" är så pass inteligent att han fattar vad jag skrivit, samt så pass lättlurad att han tror att jag förstår. Jag är vid dagens slut helt väck och kan knappt svara på tilltal. Jag har inte hört av mig till mina vänner ute i landet, som jag lovat, jag har inte köpt ett träningskort som jag borde, jag kommer inte ens ut på en promenad var dag. Jag är gnällig, irriterad och får vansinnesutbrott i vårat gemensamma kök för att folk är små äckel som inte kan rengöra efter sig. Jag är inte nån trevlig människa. Och tanken som slår är:
är det värt
insatsen?
Fortsättningen
Okej.
Detta blev inte slutet. Jag fortsätter skriva, kanske till och med lite oftare än förut.
Livet i Lund rullar på. Allt som oftast sitter jag på tåget till Helsingborg för att lära mig mer nyttigheter på Masterprogrammet i Strategisk kommunikation. Jag lämnade miljövetenskapen och kanske kan jag koppla ihop den med kommunikationen, kanske inte. Utbildningen går i hög fart och denna vecka skall en massiv hemtenta skrivas som avslutning på vetenskapsfilosofi-kursen, ett ämne som jag är milt sagt handikappad i. Jag är en väldigt konkret människa och filosofiska utsvävningar har alltid fått det att krypa i kroppen på mig av irritation (jag pallade inte ens att läsa "Sofies värld" när jag var yngre, trots att jag var en bokmal av stora mått). Men snart, snart. Kanske alldeles för snart....så är kursen slut och jag får kasta mig in i organisationsteori och management. Längtan kan jämföras med en uttorkad persons drömmar om vatten.
Annars? Spelar folkmusik i Lustspel och kan äntligen dansa polska, goda försök till bakmes och nästa år ska jag kunna dansa herrsteg också. Vill spela hela tiden, lära mig spela bättre på tvärflöjten och så vill jag testa att spela sopransax, för den har så vacker ton....nån som har en på lager? Har lagt av med klättringen för denna höst iallafall - har ändå aldrig tid och tid krävs för att få till nån utveckling. Halvmesyrer är tråkiga.
Sen är det nog inte så mycket mer. Längtar efter att få ligga i soffan en halv dag och se på film och vara seg; att kunna ha tid med det. Och så längtar jag till pepparkakor och advent och juldofter.
Kram på er alla
Louise
Detta blev inte slutet. Jag fortsätter skriva, kanske till och med lite oftare än förut.
Livet i Lund rullar på. Allt som oftast sitter jag på tåget till Helsingborg för att lära mig mer nyttigheter på Masterprogrammet i Strategisk kommunikation. Jag lämnade miljövetenskapen och kanske kan jag koppla ihop den med kommunikationen, kanske inte. Utbildningen går i hög fart och denna vecka skall en massiv hemtenta skrivas som avslutning på vetenskapsfilosofi-kursen, ett ämne som jag är milt sagt handikappad i. Jag är en väldigt konkret människa och filosofiska utsvävningar har alltid fått det att krypa i kroppen på mig av irritation (jag pallade inte ens att läsa "Sofies värld" när jag var yngre, trots att jag var en bokmal av stora mått). Men snart, snart. Kanske alldeles för snart....så är kursen slut och jag får kasta mig in i organisationsteori och management. Längtan kan jämföras med en uttorkad persons drömmar om vatten.
Annars? Spelar folkmusik i Lustspel och kan äntligen dansa polska, goda försök till bakmes och nästa år ska jag kunna dansa herrsteg också. Vill spela hela tiden, lära mig spela bättre på tvärflöjten och så vill jag testa att spela sopransax, för den har så vacker ton....nån som har en på lager? Har lagt av med klättringen för denna höst iallafall - har ändå aldrig tid och tid krävs för att få till nån utveckling. Halvmesyrer är tråkiga.
Sen är det nog inte så mycket mer. Längtar efter att få ligga i soffan en halv dag och se på film och vara seg; att kunna ha tid med det. Och så längtar jag till pepparkakor och advent och juldofter.
Kram på er alla
Louise