Vi skiter i vardagen!
Det börjar lösa upp sig liksom.
För att citera en kompis (Emma) som citerade en annan kompis (Åsa): "Vardag är trist". Analys: korrekt.
Så då gör vi något åt det. Vi skiter i vardagen, eller hur Emma?!
Receptet på åtgärder är som vanligt klättring. Även om jag var Lilla My- sur för att en led hela tiden kastade av mig, så blev det kanonbra när en tjej taggade mig att klättra heeeela väggen upp för överhängsväggen (eller vad det kallas). Och klippa ur dubbelkarbiner gjorde jag också! Det gick ju helbra, förutom då jag fastnade med handen i en karbin och föll och all min tyngd hamnade i handen, som satt fast i karbinen... så fasansfullt ont gjorde det inte. Men det var knepigt att komma loss... Men summa summarum; upp kom jag till slut! Och jag var så fasansfullt stolt. Ha!
Praktiken börjar kännas riktigt bra också. Vi börjar så småningom tala samma språk...men det är knepigt.
Till helgen kommer mitt lilla knott till brorsbarn (lill-Erik!) och hälsar på. Och bror min och hans dam förstås. Längtar. Lillknottet har tydligen blivit världsbäst på stora, slabbiga pussar så om jag är lite uppblött på måndag så vet ni varför....
Och så senaste passionen: titta i kokböcker och skriva handlingslistor..... med en tom frys sånär som på kanelbullar är detta en höjdarsyssla. Imorgon ska jag sälla mig till vuxenpoängtagarna och våndas på jätteaffären ute i Ingelsta. Jag lär ångra mig så fort jag satt femman i kundvagnen.
Så recept mot vardag är alltså mat, klättring, blöta pussar och en Lunda-helg i ryggen.
Kikärtsgryta, kikärtscurry, crêpes, linssoppa, rotfruktsgratäng...paj, paj PAJ!
/Louise
För att citera en kompis (Emma) som citerade en annan kompis (Åsa): "Vardag är trist". Analys: korrekt.
Så då gör vi något åt det. Vi skiter i vardagen, eller hur Emma?!
Receptet på åtgärder är som vanligt klättring. Även om jag var Lilla My- sur för att en led hela tiden kastade av mig, så blev det kanonbra när en tjej taggade mig att klättra heeeela väggen upp för överhängsväggen (eller vad det kallas). Och klippa ur dubbelkarbiner gjorde jag också! Det gick ju helbra, förutom då jag fastnade med handen i en karbin och föll och all min tyngd hamnade i handen, som satt fast i karbinen... så fasansfullt ont gjorde det inte. Men det var knepigt att komma loss... Men summa summarum; upp kom jag till slut! Och jag var så fasansfullt stolt. Ha!
Praktiken börjar kännas riktigt bra också. Vi börjar så småningom tala samma språk...men det är knepigt.
Till helgen kommer mitt lilla knott till brorsbarn (lill-Erik!) och hälsar på. Och bror min och hans dam förstås. Längtar. Lillknottet har tydligen blivit världsbäst på stora, slabbiga pussar så om jag är lite uppblött på måndag så vet ni varför....
Och så senaste passionen: titta i kokböcker och skriva handlingslistor..... med en tom frys sånär som på kanelbullar är detta en höjdarsyssla. Imorgon ska jag sälla mig till vuxenpoängtagarna och våndas på jätteaffären ute i Ingelsta. Jag lär ångra mig så fort jag satt femman i kundvagnen.
Så recept mot vardag är alltså mat, klättring, blöta pussar och en Lunda-helg i ryggen.
Kikärtsgryta, kikärtscurry, crêpes, linssoppa, rotfruktsgratäng...paj, paj PAJ!
/Louise
Flykten från vardagen
Och så lämnade jag det gråa helvetet till Norrköping för en resa söderöver.
En resa som gett mig ångest i mängd innan jag satte mig på tåget. Att kliva av tåget var ännu värre.
Och sen slogs det av.
Som att komma hem igen. Få pusselbitarna på plats. Ett lugn.
Lämna allt skit och jox i Norrköping, ta fram glädjen och värmen i Lund. Och kanske lite alkohol.....knasig helg. Folk som dök upp på "fel" plats, kopplingarna mellan människor som vi inte visste om. Världen var mindre än minst. Vänner överallt. Som en stor famn som verkligen behövdes.
Och råsa kaniner, förstås.
Tre dagar efter två år. Och det bara flöt. Pusselbitarna på plats. Inga skavande skarvar. Ett lugn.
Men, nej, ingen framtid, inga planer, inga tankar. Inget mer. Nej. Befriande. Ja.
Gå. Vänd dig inte om.
Bara gå.
Lämna det som varit och blicka framåt.
För det finns så mycket att se, så mycket att upptäcka.
Fortsätt gå.
Peace, love and julmust
/Louise
En resa som gett mig ångest i mängd innan jag satte mig på tåget. Att kliva av tåget var ännu värre.
Och sen slogs det av.
Som att komma hem igen. Få pusselbitarna på plats. Ett lugn.
Lämna allt skit och jox i Norrköping, ta fram glädjen och värmen i Lund. Och kanske lite alkohol.....knasig helg. Folk som dök upp på "fel" plats, kopplingarna mellan människor som vi inte visste om. Världen var mindre än minst. Vänner överallt. Som en stor famn som verkligen behövdes.
Och råsa kaniner, förstås.
Tre dagar efter två år. Och det bara flöt. Pusselbitarna på plats. Inga skavande skarvar. Ett lugn.
Men, nej, ingen framtid, inga planer, inga tankar. Inget mer. Nej. Befriande. Ja.
Gå. Vänd dig inte om.
Bara gå.
Lämna det som varit och blicka framåt.
För det finns så mycket att se, så mycket att upptäcka.
Fortsätt gå.
Peace, love and julmust
/Louise
Sökes: positivitet. Finnes: desperat
Allt går runt i cirklar, återkommer och flåsar en i nacken med jordens äckligaste vitlöksandedräkt. Ikväll har jag seriöst börjat fundera på om jag är lämpad att plugga, alla är ju bättre än mig (för ja, livet är ju en tävling som alla vet...) ...men idag har jag för tredje gången börjat om med praktikuppgiften, och ikväll har jag fått inte mindre än TVÅ mail.
Mail numero ett gällande att mina frågor till seminariet helt enkelt sög (men att jag var godkänd på pratdelen, tack och lov att man har en förmåga att jiddra) och numero två att vår kompletterade B-uppsats inte alls var färdigkompletterad som vi trodde utan att den fortfarande saknar teoriförankring. Tala bara om för mig vilken jävla teori vi ska använda så ska jag förankra den med kätting, trossar, ståltråd och gaffatejp, men just nu har jag inte den minsta aning- vi har vänt upp och ner på biologydigest och det finns inte en smula att använda.
Lägg sen till att arbetsmiljö är något utav det torraste ämne man nånsin kan läsa om i en tunn bok som försöker vara skojig (som jag dessutom måste läsa på biblioteket som referens eftersom jag min vana trogen missade att låna bokskrället innan alla andra gjorde det), att arbetsmiljöstudien antagligen kommer gå åt helskotta den med eftersom jag har en rätt flummig praktikplats OCH SIST MEN INTE MINST så glömde jag min cykelhjälm i G-huset i Linköping och den lär inte komma in till hittegodset än på några månader (sa tanten i växeln) eftersom städtanterna ska samla på sig massor med skojiga glömda saker först innan de dristar sig till att lämna in till hittegodsavdelningen. Jag funderar på att åka till G-huset och sprida ut en massa tjafs (skridskor, golvlampa, tennisbollar, vattenkanna....) så att de skyndar på att lämna in allt + min hjälm. Där fick man för att man försökte vara duktig och spara skallen om man skulle köra på halkiga löv eller nåt annat fånigt.
Klättringen idag vart rätt grinig, jag klarar fortfarande inte boulderproblemet och det var alldeles för mycket folk i hallen. Körde två leder bara, och på den andra ramlade jag där man INTE ska ramla. Det vill säga när man grenslar en liten pyramid, och, oh my, det gjorde jävelusiskt ont.... Sönderslitna fingrar också.
Fast sen fick jag pepparkakor, och det tröstar ju lite.
Det var dagens hög med skit.
Nu lite positivt:
+ När jag satt på campusbussen i morse såg jag solen, varm rund och alldeles apelsinfärgad. Jag ville, nästan med gråt i rösten, ropa till alla på bussen att "titta, solen!!!" men jag höll tyst och önskade att jag kunde smaka på den istället...mmm sol.....
+ Jag hann med 11.20 bussen och slapp vänta. Alltid något.
+ Jag hade fått post, stämplat i Dubai!!!! Superspännande! Det var från Sophie som är på NZ, så nu har man lärt sig lite om postgången :-) Jag blev alldeles oerhört sugen på att resa (förra veckan hade jag ångest över att flytta från Norrköping, snacka om att det går i vågor) långt bort härifrån, gärna till NZ som verkar ha allt jag gillar...klättring, paddling (platt + fors), sälar.....
Fick fölsedagspresent i förskott, jättetack till Sophie!! Du är och förblir min idol!
+ Jag fick lite energi efter klättringen
Och så avslutar vi med en liten sångstrof à Christer Björkman:
(Kom) så länge hjärtat slår, (kom) så länge spänningen finns kvar
I morgon är en annan dag
(Kom) så länge solen ler, (kom) så länge lusten ger och tar
Så fort när allt försvinner, i morgon är en annan dag
Tycker ni att jag är fånig som citerar Christer Björkman så säger jag: Det skiter jag i! Ni lyssnar säkert ändå bara på Svensk Pop och har inte förmågan att njuta av välkomponerad schlager.
SNART ÄR DET SÄKERT VÅR
/Louise
Mail numero ett gällande att mina frågor till seminariet helt enkelt sög (men att jag var godkänd på pratdelen, tack och lov att man har en förmåga att jiddra) och numero två att vår kompletterade B-uppsats inte alls var färdigkompletterad som vi trodde utan att den fortfarande saknar teoriförankring. Tala bara om för mig vilken jävla teori vi ska använda så ska jag förankra den med kätting, trossar, ståltråd och gaffatejp, men just nu har jag inte den minsta aning- vi har vänt upp och ner på biologydigest och det finns inte en smula att använda.
Lägg sen till att arbetsmiljö är något utav det torraste ämne man nånsin kan läsa om i en tunn bok som försöker vara skojig (som jag dessutom måste läsa på biblioteket som referens eftersom jag min vana trogen missade att låna bokskrället innan alla andra gjorde det), att arbetsmiljöstudien antagligen kommer gå åt helskotta den med eftersom jag har en rätt flummig praktikplats OCH SIST MEN INTE MINST så glömde jag min cykelhjälm i G-huset i Linköping och den lär inte komma in till hittegodset än på några månader (sa tanten i växeln) eftersom städtanterna ska samla på sig massor med skojiga glömda saker först innan de dristar sig till att lämna in till hittegodsavdelningen. Jag funderar på att åka till G-huset och sprida ut en massa tjafs (skridskor, golvlampa, tennisbollar, vattenkanna....) så att de skyndar på att lämna in allt + min hjälm. Där fick man för att man försökte vara duktig och spara skallen om man skulle köra på halkiga löv eller nåt annat fånigt.
Klättringen idag vart rätt grinig, jag klarar fortfarande inte boulderproblemet och det var alldeles för mycket folk i hallen. Körde två leder bara, och på den andra ramlade jag där man INTE ska ramla. Det vill säga när man grenslar en liten pyramid, och, oh my, det gjorde jävelusiskt ont.... Sönderslitna fingrar också.
Fast sen fick jag pepparkakor, och det tröstar ju lite.
Det var dagens hög med skit.
Nu lite positivt:
+ När jag satt på campusbussen i morse såg jag solen, varm rund och alldeles apelsinfärgad. Jag ville, nästan med gråt i rösten, ropa till alla på bussen att "titta, solen!!!" men jag höll tyst och önskade att jag kunde smaka på den istället...mmm sol.....
+ Jag hann med 11.20 bussen och slapp vänta. Alltid något.
+ Jag hade fått post, stämplat i Dubai!!!! Superspännande! Det var från Sophie som är på NZ, så nu har man lärt sig lite om postgången :-) Jag blev alldeles oerhört sugen på att resa (förra veckan hade jag ångest över att flytta från Norrköping, snacka om att det går i vågor) långt bort härifrån, gärna till NZ som verkar ha allt jag gillar...klättring, paddling (platt + fors), sälar.....
Fick fölsedagspresent i förskott, jättetack till Sophie!! Du är och förblir min idol!
+ Jag fick lite energi efter klättringen
Och så avslutar vi med en liten sångstrof à Christer Björkman:
(Kom) så länge hjärtat slår, (kom) så länge spänningen finns kvar
I morgon är en annan dag
(Kom) så länge solen ler, (kom) så länge lusten ger och tar
Så fort när allt försvinner, i morgon är en annan dag
Tycker ni att jag är fånig som citerar Christer Björkman så säger jag: Det skiter jag i! Ni lyssnar säkert ändå bara på Svensk Pop och har inte förmågan att njuta av välkomponerad schlager.
SNART ÄR DET SÄKERT VÅR
/Louise
Kärlek, passion, beroende
Idag tröttnade jag på att vara trött, hängig och allmänt gråluddig i tankarna. Så jag tog ledigt från Det Gråa Ingentingen och stack och klättrade. Ha! Fatta vad lurad Det Gråa Ingentinget kan vara, för jag tänker inte leta upp skiten igen.
Klättrandet gick överraskande bra, med tanke på min kolossala trötthet. I och för sig så gäspade jag konstant de första 20 minutrarna, gäspar så stora att man kunde se vad jag åt till middag för tre dar sen (dvs ingenting).....men sen så slog det till. TJOFF! Vad jag än klättrade så kom jag upp, små illbattingar till grepp funkade, armarna hade superkrafter, jag var modig som en ekorre (de är faktiskt väldigt modiga djur...så som de hoppar och flänger) och... ett helt sjukt flow helt enkelt.
Klätterflow.
Jag ska klättra livet ut, för så bra som jag mår när jag klättrar (och har klättrat)...det är obeskrivligt.
Att sitta med ömmande armmuskler och svidande sönderskavda fingrar, det är....kärlek.
"1...2...3 och HOPP!!!" (*och så tog jag greppet*)
/Louise
Klättrandet gick överraskande bra, med tanke på min kolossala trötthet. I och för sig så gäspade jag konstant de första 20 minutrarna, gäspar så stora att man kunde se vad jag åt till middag för tre dar sen (dvs ingenting).....men sen så slog det till. TJOFF! Vad jag än klättrade så kom jag upp, små illbattingar till grepp funkade, armarna hade superkrafter, jag var modig som en ekorre (de är faktiskt väldigt modiga djur...så som de hoppar och flänger) och... ett helt sjukt flow helt enkelt.
Klätterflow.
Jag ska klättra livet ut, för så bra som jag mår när jag klättrar (och har klättrat)...det är obeskrivligt.
Att sitta med ömmande armmuskler och svidande sönderskavda fingrar, det är....kärlek.
"1...2...3 och HOPP!!!" (*och så tog jag greppet*)
/Louise
För Sverige är ett mörkt och grått och kvävande ställe
Förr eller senare så kommer man iallafall till den där punkten då man omedvetet lägger sina höst-glädje-uppehållande-åtgärder åt sidan och bara attackeras av det där gråa ingentinget.
Det gråa ingentinget gör att man kan stirra in i en vägg hur länge som helst, bara för att man inte har lust med något annat. Ingentinget gör att man tappar orken och lusten med allt, det är inte ens roligt att se på film eller äta godis eller läsa en rolig bok. Skrattet blir liksom falskt. Leendet blir ett varggrin. Det gråa ingentinget gör att man inte ens orkar önska sig till en annan plats- till en söderhavsö, till en alptopp eller en skön soffa, för alla dessa ställen blir ändå färgade i samma gråa nyans som miljonprojektshusen som smälldes upp i hela Sverige, och som inspirerade Ryssland att bygga likadana.
Nej, det gråa ingentinget tycker snarare att kroppen den styr över likaväl kan ligga på sängen och titta i taket. Det tycker att musik skaver för mycket i kroppens öron. Att mat smakar kartong och att kläderna skaver.
Så så är det. Inte glad, inte ledsen. Bara tomt, likgiltigt, meningslöst. Värdelöst.
Det enda som hjälper är klättring. Meditativ klättring, lugnt, metodiskt, frigörande. Andningshål i tillvaron.
"Jag ska måla hela världen lilla mamma...." ...i kommunalgrått
/Louise
Det gråa ingentinget gör att man kan stirra in i en vägg hur länge som helst, bara för att man inte har lust med något annat. Ingentinget gör att man tappar orken och lusten med allt, det är inte ens roligt att se på film eller äta godis eller läsa en rolig bok. Skrattet blir liksom falskt. Leendet blir ett varggrin. Det gråa ingentinget gör att man inte ens orkar önska sig till en annan plats- till en söderhavsö, till en alptopp eller en skön soffa, för alla dessa ställen blir ändå färgade i samma gråa nyans som miljonprojektshusen som smälldes upp i hela Sverige, och som inspirerade Ryssland att bygga likadana.
Nej, det gråa ingentinget tycker snarare att kroppen den styr över likaväl kan ligga på sängen och titta i taket. Det tycker att musik skaver för mycket i kroppens öron. Att mat smakar kartong och att kläderna skaver.
Så så är det. Inte glad, inte ledsen. Bara tomt, likgiltigt, meningslöst. Värdelöst.
Det enda som hjälper är klättring. Meditativ klättring, lugnt, metodiskt, frigörande. Andningshål i tillvaron.
"Jag ska måla hela världen lilla mamma...." ...i kommunalgrått
/Louise