virrhönans irrfärder

Nu är Lund lämnat, för gott.
Det enda som vittnar om att jag bott där i 2,5 år är att Glocalnet fortfarande skickar fakturor till Sankt Laurentiigatan 3. Nycklarna är lämnade, förråden tömda och själva lämningen kändes lite som sommaren - vill hålla kvar, vill spara i en burk och kunna lukta på. Lukta på de olika våningarnas lukter (lackad parkett på treans korridorsgolv, tvåan och ettan oljebehandlad), smeka ledstängerna som smekts av tusentals kvinnors händer under 73 års tid.





Lunds studentskegård, som byggdes för att kvinnliga studenter också skulle kunna flytta hemifrån (för de fick ju inte bo på männens korridorer!). Tänk vad huset gjort. Låtit alla dessa kvinnor få möjligheten att bo någonstans, och inte bara någonstans: i centrala Lund, med en stor härlig trädgård, med skrymslen och vrår och hemliga rum, med parkettgolv på rummen, salong med flygel, öppen spis och ett litet bibliotek. Fast allra störst: gemenskapen, vännerna, närheten. Visst finns där de som bor anonymt - men de flesta av oss skapade en tät väv. Jag hade inte särskilt många vänner utanför huset, för jag hade redat hittat de bästa däri. "Varför vara med andra, när man kan vara med varandra?" som en av de bästa sa en kväll på taket....(ja, taket...där vi klättrade upp och drack öl).

Alla kvällar i tv-rummet, mer eller mindre tittandes. True Blood-kvällarna som var heliga, Upp till kamp! när vi trängde ihop oss, säkert 13 stycken för att se Birros mästerverk. En flaska kvarglömt bubbel som öppnades till Bonde söker fru, filtarna vi rullade in oss i under vinterns kalla vindar i vårt utkylda, oisolerade hus. Vänskap som värmde. Pannkaks-smittan; luktade det pannkakor i trapphuset stekte sen en hel hög flickor pannkakor för att suget blivit för stort. LSG liknade då slaget vid Lützen, ur dimman in i röken.

En och annan eller tusentals tårar i köket (iallafall från min sida). Att kunna få gråta och inte bli omkulltröstad. Gråt på bara. Ilskna tårar, ledsna tårar och de nedrans hormonella tårarna. Och sen blir det för det mesta bättre.

Alla kramar.

Alla tanter som kom på Lucia, tanter som bott där när de var ungflickor. Luciatåget; nyinflyttade, motvilliga och vi andra fick tårar i ögonen.

Våren; när det blev tillräckligt varmt för att sitta på trappan och läsa. Vita i skinnet och solen stickande i ögonen. Springa igenom biblioteket för att komma ut, och ofrivilligt störa de pluggande själarna därinne. Slå upp ord i uppslagsverket från 1930-talet för att raljera över den tidens syn på saker och ting...







Festerna, middagarna och pysslet i salongen. Vår 1939-tals fest som aldrig kommer att kunna slås i förträfflighet - Kajsas ommålade skor, min egensydda klänning, alla gäster som gått in stenhårt för sina kläder. Maten, dansen, alltet. Alla fixardagar då husets flickor gjort rent hus och sedan samlats för gemensam lunch. 3:ans töser var alltid flest, och bäst! (och lät mest...).



Våra postfack i lackat trä, lysknapparna med orden "LJUS" på.....det går att räkna upp alla små detaljer från huset på Sankt Laurentiigatan 3 i en oändlighet, och här tar jag och bromsar. Att få bo på LSG har varit ett enormt privilegium - för iallafall jag kräver inte helt isolerade väggar, eget badrum och egen toalettstol. Det jag trivs i är gamla hus med en levande själ, med minnen och en gemenskap som går att ta på.



Mitt namn står någonstans i rummet.
Louise Quistgaard, 2007-2010.
Alldeles så.

Trots en finfin helg på Öland i goda vänners lag, trots whiskeyintag och trots att aktiviteterna inte var särskilt betungande så vann förkylningen som slog till mitt under mötet på fredagen. Nys nys blev svullet svalg blev huvudvärk blev snor blev tappa rösten och hosta. Nu mest totalt utmattad, snorig och med en andedräkt som skulle kunna väcka de döda. Trots. Eller tack vare ångest över uppsatsen och handledaren (har vi hört det förut?), stress över att vara En Duktig Anställd och troligtvis också små basilusker som hoppat på spårvagnen. Fast allra mest den enorma ledsenheten över uppsatsen, då handledaren som vanligt fått mig att känna mig som något likställt med hundskit och inte någon som gått igenom 6 år av universitetsstudier med ändå inte alltför pjåkiga resultat. Positiv feedback finns inte med i vokabulären och minnesanteckningar verkar inte vara ett användbart arbetsredskap. Masteruppsats är väl helt enkelt inte min grej här i livet.

Tills vidare glömmer vi alltså bort allt vad uppsats heter och satsar på att bli friska och på att komma tillbaka till jobbet. Måndag och tisdag blir nog vigda åt Leif GW Persson, 7th Heaven och snor.

"7th heaven, when I see those happy faces...."
/Louise