virrhönans irrfärder

Det är svårt att tänka sig att imorgon är ett år sen på bilden.
Jag hade Piggelin-klänning och Kajsa-hatten, vi låg i gräset och väntade på Cortégen utanför Chalmers. Ett år sen! Det var sol, det var förrädiskt varmt på dagarna och isande kallt på nätterna, gräset grönskade och folk hade vårlycka i ögonen. Var är vi i år? I ett regnmoln. Ett sådant därnt moln som inte har några luddiga kanter utan bara täcker himlen som en gråblöt filt.



Snart ger jag upp hoppet om våren.

Nej. Hoppet ska vara det sista som lämnar människan, och det vore rent ut sagt förjävligt om jag då gav upp hoppet. Istället far vi ut till Tjörn och mönstrar på en skuta och sjunger "Vintern rasat ut bland våra fjällar" högt uppe i en mast, vi planerar framtid och tittar på bostadsrättslägenheter (och blir förförda och besvikna om vartannat), vi planerar plantering av små frön. Håll i mig, håll om mig, massera bort min frustration ur värkande axlar och nacke som likt gift strålar ut i mitt huvud och mitt humör. Frustrationen gör att jag vill slåss och bitas. Håll om mig.

Snart kommer våren. Snart.