virrhönans irrfärder

Men trots blå himmel så är insidan grå.
Sån himla ovilja, sån himla grinighet.

Livet är så stillastående.
Upp på morgonen, sen uppsats dagarna i ända, samma 5 personer som man träffar varje dag, i samma datasal som alltid. Samma lärarstudenter som tjattrar.
Inte ens en daglig basgrupp att irritera sig på.
Hem. Orka laga mat. Inte orka göra något mer.
Sova.
Vakna.
Upprepa önskat antal gånger.



Något roligt, något spännande, NÅGOT kan väl hända?
Men när det väl händer så förvandlar jag det till skit ändå.
Klättringen, livselixiret, lyckades jag göra till en studie i surhet och elaka ord.
Vad jag än skulle säga så förgiftades orden.
Allt blir bara fel.
Och jag menar det ju inte. Men det bara blir.
Elakt, surt, grinigt. Hårt.
När jag egentligen är någon helt annan.

Nej, drick lite vin, låtsas att allt är bra, dra upp mungiporna i varggrinet och kan man isåfall lura omvärlden, så kanske det även går att lura sig själv.

Inte ens såpbubblor hjälper.
/Louise