virrhönans irrfärder

Idag är det en stor dag.
Inte nog med att 4/6 intervjuer för C-uppsatsen är bokade (och de resterande två nästan är fixade), utan idag knakade Farbror Ryggknakaren min rygg så att jag trodde bröstkorgen skulle krasa den med (den höll), men det stora i det hela är att han INTE sa att jag skulle komma tillbaka nåt speciellt datum framöver. Bara om något dumt inträffade med ryggen.

DET är stort! Efter att ha knakat mig hos honom kontinuerligt under 1,5 år snart så kändes det ungefär som att vinna det största och bästa priset du nånsin kan tänka dig. Nu ska jag bara se till att ryggskrället håller sig bra, vilket kan göras genom att:

1) inte ta av stighudarna i nedförsbacken pga grupptryck (det var så skadan uppkom, när jag helt plötsligt befann mig i diket) (jag är inte så haj på turskidor i snabba hastigheter)
2) träna upp ryggmusklerna
3) stretcha ryggmusklerna ordentligt efter att jag klättrat "så att de lär sig att slappna av"
4) sluta göra fåniga cykelkonster så att ryggen kollapsar

Det känns som om jag har ganska stora förutsättningar för att klara mig i framtiden, om jag följer dessa punkter...

...fast nog kommer jag att sakna våra knak-moments, när jag och Ryggknakaren diskuterat Mt Everest, slappa universitetsutbildningar, basket och mensvärk.... och icket att förglömma; ryggmassagestrykjärnet! :o)


"Ja, det är ju helt hysterisk med Mt Eve...AJ som fan! Där hittade du nåt....Everest..."
/Louise; lagad