Tidsvakuum
Tiden går så snabbt. Jag har inte tid. Men sen skapades tid, en hel evighet att fylla på grund av bristen av tid. Med andra ord har jag blivit sjuk, eller fått nån sorts utmattningssyndrom, vilket gör att jag bosatt mig i sängen idag. Passar bra eftersom Skåne visar upp sin berömda vinter idag; ösregn och blåst.
Men tid. Varför är vi jagade av tiden? En vag önskan om att ta bort det tidspressade samhället. Tänk dig att säga "vi ses imorgon" utan att precisera tid. Nån gång under dagen så möts man och avhandlar det man ska. Det kanske inte skulle funka här och nu, men skönt vore det. Lite iallafall. En stund. Sen skulle jag bli vansinnigt frustrerad eftersom jag inte skulle vilja vara på samma plats hela dagen och vänta på den där vännen som aldrig dyker upp.
Vi rör oss över så stora områden, så snabbt, så ofta.
I morse försvann tiden för mig. Jag snoozade mobilen kl. 07.15 och föll sen in i en dröm om en eldsvåda där jag sinkade brandkåren genom att råka visa dem fel på grund av dåligt lokalsinne. Men iallafall. Sen ringde inte mobilen igen. Det var först när jag tyckte att det var för ljust ute som jag kollade vad klockan var.
Men det fanns ingen tid.
Jag kunde inte ha försovit mig, jag kunde inte vara sen, för tiden var borta. Jag levde utanför samhällets tids-konstruktion då det stod --:-- på min mobil. Tiden, och datumfunktionen hade avinstallerat sig själv. Eller så hade jag mixtrat med den i natt, vem vet? Jag befann mig i ett tidsvakuum och fick gå ut i köket och kolla. 09.00 prick. Febern steg och jag återgick in i tidsvakuumet. Idag är det första dagen på över en månad då tiden går långsamt. Det är ganska skönt och jag är alldeles för trött för att ha dåligt samvete över att jag hamnar efter i pluggandet. Jag slipper bli plaskblöt också.
Med tunnelseende som skapar extremt långa armar
Louise
Men tid. Varför är vi jagade av tiden? En vag önskan om att ta bort det tidspressade samhället. Tänk dig att säga "vi ses imorgon" utan att precisera tid. Nån gång under dagen så möts man och avhandlar det man ska. Det kanske inte skulle funka här och nu, men skönt vore det. Lite iallafall. En stund. Sen skulle jag bli vansinnigt frustrerad eftersom jag inte skulle vilja vara på samma plats hela dagen och vänta på den där vännen som aldrig dyker upp.
Vi rör oss över så stora områden, så snabbt, så ofta.
I morse försvann tiden för mig. Jag snoozade mobilen kl. 07.15 och föll sen in i en dröm om en eldsvåda där jag sinkade brandkåren genom att råka visa dem fel på grund av dåligt lokalsinne. Men iallafall. Sen ringde inte mobilen igen. Det var först när jag tyckte att det var för ljust ute som jag kollade vad klockan var.
Men det fanns ingen tid.
Jag kunde inte ha försovit mig, jag kunde inte vara sen, för tiden var borta. Jag levde utanför samhällets tids-konstruktion då det stod --:-- på min mobil. Tiden, och datumfunktionen hade avinstallerat sig själv. Eller så hade jag mixtrat med den i natt, vem vet? Jag befann mig i ett tidsvakuum och fick gå ut i köket och kolla. 09.00 prick. Febern steg och jag återgick in i tidsvakuumet. Idag är det första dagen på över en månad då tiden går långsamt. Det är ganska skönt och jag är alldeles för trött för att ha dåligt samvete över att jag hamnar efter i pluggandet. Jag slipper bli plaskblöt också.
Med tunnelseende som skapar extremt långa armar
Louise
Kommentarer
Trackback