Vardagen är ALLT annat än tråkig!
Irrfärderna fortsätter. De absurda dagarna fortsätter och de sjuka drömmarna verkar ibland smitta av sig på den vakna tiden av dygnet. Igår hände det, en sån där händelse man ser lite i ögonvrån och undrar om man såg fel. Och sen så springer man över gatan, så fort man bara kan.
Han stod högst upp på en stege lutad mot en flaggstång utanför Coop. Och, precis när jag kikar dit, så flippar stegen så den helt plötsligt bara står på ett ben. Karln kramar sig fast i flaggstången och jag kutar över och försöker ställa stegen till rätta. Vilket kaos. Framförallt när man har musik i öronen på för hög volym så man inte hör vad gubben säger, och man måste hålla i en stege med båda händerna....
En till farbror dök upp och vi försökte lösa situationen på något fiffigt sätt. *FJONK* så lossnar kniven ur gubben- i -flaggstångens bälte och den flyger ner och sätter sig i marken några decimeter från min fot. Tack och lov att den inte flög ner i min skalle.... Det hela avslutades med att gubben- i -flaggstången ramlade de sista två metrarna och landade på ryggen. Pang. Det var tre stycken lätt chockade människor som tittade på varandra. Sen gick jag vidare mot stan och gick igenom alla möjliga blodiga scenarios som kunde hänt (ex. om kniven lagt sig lite annorlunda, och han fått den i ryggen, eller om jag fått kniven i skallen, eller om jag fått gubben på mig...)
Därefter: öppen repetition med Norrköpings symfoniorkester. Jag och Therese drog ner medelåldern nån månad iallafall, de flesta var gråhåriga :-)
Funderade fram teorin om att basfiolerna såg ut som stora djur som ville slita sig från sina spelande ägare, cellisterna hade tämjt sina instrument någorlunda och violinisterna hade tämjt sina fioler så bra att de kunde sitta på axeln. Bastuban kan liknas vid en väldigt stor och snäll sankt bernhards-hund som vill sitta i knät på dess ägare. Voff! eller Brööööl!
Klättra inte i flaggstänger
/Louise
Han stod högst upp på en stege lutad mot en flaggstång utanför Coop. Och, precis när jag kikar dit, så flippar stegen så den helt plötsligt bara står på ett ben. Karln kramar sig fast i flaggstången och jag kutar över och försöker ställa stegen till rätta. Vilket kaos. Framförallt när man har musik i öronen på för hög volym så man inte hör vad gubben säger, och man måste hålla i en stege med båda händerna....
En till farbror dök upp och vi försökte lösa situationen på något fiffigt sätt. *FJONK* så lossnar kniven ur gubben- i -flaggstångens bälte och den flyger ner och sätter sig i marken några decimeter från min fot. Tack och lov att den inte flög ner i min skalle.... Det hela avslutades med att gubben- i -flaggstången ramlade de sista två metrarna och landade på ryggen. Pang. Det var tre stycken lätt chockade människor som tittade på varandra. Sen gick jag vidare mot stan och gick igenom alla möjliga blodiga scenarios som kunde hänt (ex. om kniven lagt sig lite annorlunda, och han fått den i ryggen, eller om jag fått kniven i skallen, eller om jag fått gubben på mig...)
Därefter: öppen repetition med Norrköpings symfoniorkester. Jag och Therese drog ner medelåldern nån månad iallafall, de flesta var gråhåriga :-)
Funderade fram teorin om att basfiolerna såg ut som stora djur som ville slita sig från sina spelande ägare, cellisterna hade tämjt sina instrument någorlunda och violinisterna hade tämjt sina fioler så bra att de kunde sitta på axeln. Bastuban kan liknas vid en väldigt stor och snäll sankt bernhards-hund som vill sitta i knät på dess ägare. Voff! eller Brööööl!
Klättra inte i flaggstänger
/Louise
Kommentarer
Postat av: Emma
Du ser... Det kan gå snabbare än man anar att vara en hårsmån från dödens vita ljus... *kram* på dig och snart *vink vink* till Norrköping igen när jag nu är på väg söderut... :)
Trackback