virrhönans irrfärder

Idag har jag känt mig som en kotlett.
En stor, god, smaskig kotlett som gör att det dryper av saliv i munnen.
En kotlett som hundar vill ha.

Norrköping ser till ytan ut att vara den där arbetarindustristaden som kommit upp sig lite, en homogen kultur bortsett från "förorterna" där det blandas upp lite. Nja. I och med detta jobb, där man tar sig in i vartenda jävla hyreshus så börjar det utkristalliseras att vissa gator är finare, dyrare och mer väluppfostrade än en del gator där likgiltigheten är lika kvävande som en blöt filt, där det är hårdare skal på människorna och där De Läskiga Hundarna bor.

De Läskiga Hundarna är kamphundar. Stor hundar (jävligt stora hundar). Små hundar. Mittemellanhundar.
Jag har inget emot hundar. Är inte jätteemot kamphundar - om jag bara kunde lita på att ägarna kan kontrollera hundjäveln!

I fyra dörrar i ett hus möts jag av ett dovt dreglande muller.
Kotlettkänslan infinner sig snabbt. Den stora hunden bedömer jag kan hoppa upp och bita av mig näsan.
Den lilla kan iallafall sätta tänderna i min (ganska så) saftiga vad.
Hundarna sparkas undan eller hålls i halsbandet.
Jag svettas kotlettsvett och försöker inte se så jävla neonfärgad ut i min gigantiska ill-orangea och ill-gula jobbväst (ungefär det mest osexiga plagg du kan hitta på marknaden).
Ägarna vittrar rädslan och ler hånfullt inombords, jag ser det.
Hånfullt för fulvästen, nöjt för att hundjäveln skrämmer mig.

Varför avlas hundar fram för att (iallafall se ut som om att de vill) äta allt och alla?
Varför är världen så hård.

/Louise, en ganska rädd hare