Spinning
Det är rörelse i luften.
Halva lägenheten är utrymd, en fjärdedel ligger i flyttlådor och däremellan är det en röra som ser ut som ett mindre världskrig. Kylen är full med grönsaker som dött en stillsam död för flera veckor sen och bananflugorna surrar glatt i vasken. Det är ett jäkla kaos helt enkelt. Jag kom in i Lund, studera.nu tycker inte om mig så jag får skicka in pappersversionen. Ångest över att brevbärarna kanske tappar bort blanketten. Har sökt bostad, får reda på måndag vilken köplats jag får. Åh, magknip. Jag har vänner som ställer upp, som bjuder in mig att bo på golv om det skiter sig, men det är så himla svårt att sova när jag hör andra andetag.
Men, ta fram ditt gamla motto: Det ordnar sig, förr eller senare.
Folk frågar om det känns konstigt och sorgligt att plocka ihop livet och lägga ner det i kartongerna. Om det känns hemskt att lämna Norrköping. Svar: jag vet inte. Jag är i ett känslomässigt vakuum, jag känner inget, jag tänker inte. Jag bara gör. Norrköping har varit underbart bra och de vänner jag fått är mer än guld värda. Men samtidigt så kan jag inte bo kvar, det finns fortfarande mycket att se, mycket att uppleva. Det ska bli så skönt att än en gång avmaterialisera sig, bara ta med det absolut viktigaste och upptäcka ett nytt ställe. Eller, nåja, hyffsat nytt. Jag går inte helt vilse iallafall.
Första kvällen i Norrköping gick och gick och gick och gick jag. Nästan ute i Lindö var jag. Tårarna rann och det kändes så inihelvete fel att vara där. Totalkaos. Sen startade pluggandet och nollning och det skapades vänner på första kvällen. En fadder gillade att klättra. Vilken jävla tur man har ibland. Vem skulle jag annars ha klättrat med under dessa tre år? En tjej bodde på samma våning som mig. Vilken jävla tur. För vem skulle jag annars ha hängt med, vem skulle jag ha flyttat efter, ut till Haga?
Det har varit både upp och ner.
Som en kaskelott är jag.
Det har varit boende på tre olika ställen och former: studentkorridor, kollektiv, egen lägenhet.
Kollektiv har jag nog definitivt avklarat (Året Bakom Draperiet).
Korridor kan funka igen.
Egen lägenhet är väldigt funktionellt.
Tänkte ta med er på en rundvandring i Norrköping, men det får vila tills senare för nu är det packapackapacka som gäller. Och en avslutande klättring.
Det bor tvestjärtar på balkongen
/Louise
Halva lägenheten är utrymd, en fjärdedel ligger i flyttlådor och däremellan är det en röra som ser ut som ett mindre världskrig. Kylen är full med grönsaker som dött en stillsam död för flera veckor sen och bananflugorna surrar glatt i vasken. Det är ett jäkla kaos helt enkelt. Jag kom in i Lund, studera.nu tycker inte om mig så jag får skicka in pappersversionen. Ångest över att brevbärarna kanske tappar bort blanketten. Har sökt bostad, får reda på måndag vilken köplats jag får. Åh, magknip. Jag har vänner som ställer upp, som bjuder in mig att bo på golv om det skiter sig, men det är så himla svårt att sova när jag hör andra andetag.
Men, ta fram ditt gamla motto: Det ordnar sig, förr eller senare.
Folk frågar om det känns konstigt och sorgligt att plocka ihop livet och lägga ner det i kartongerna. Om det känns hemskt att lämna Norrköping. Svar: jag vet inte. Jag är i ett känslomässigt vakuum, jag känner inget, jag tänker inte. Jag bara gör. Norrköping har varit underbart bra och de vänner jag fått är mer än guld värda. Men samtidigt så kan jag inte bo kvar, det finns fortfarande mycket att se, mycket att uppleva. Det ska bli så skönt att än en gång avmaterialisera sig, bara ta med det absolut viktigaste och upptäcka ett nytt ställe. Eller, nåja, hyffsat nytt. Jag går inte helt vilse iallafall.
Första kvällen i Norrköping gick och gick och gick och gick jag. Nästan ute i Lindö var jag. Tårarna rann och det kändes så inihelvete fel att vara där. Totalkaos. Sen startade pluggandet och nollning och det skapades vänner på första kvällen. En fadder gillade att klättra. Vilken jävla tur man har ibland. Vem skulle jag annars ha klättrat med under dessa tre år? En tjej bodde på samma våning som mig. Vilken jävla tur. För vem skulle jag annars ha hängt med, vem skulle jag ha flyttat efter, ut till Haga?
Det har varit både upp och ner.
Som en kaskelott är jag.
Det har varit boende på tre olika ställen och former: studentkorridor, kollektiv, egen lägenhet.
Kollektiv har jag nog definitivt avklarat (Året Bakom Draperiet).
Korridor kan funka igen.
Egen lägenhet är väldigt funktionellt.
Tänkte ta med er på en rundvandring i Norrköping, men det får vila tills senare för nu är det packapackapacka som gäller. Och en avslutande klättring.
Det bor tvestjärtar på balkongen
/Louise
Kommentarer
Postat av: Emma
Kan erbjuda inte bara ett golv utan faktiskt ett eget rum med bäddsoffa! :o) Så ingen ångest över att du kanske inte har lägenhet från första dag. Rummet är till ditt förfogande en stund eller två om det behövs. *kram*
Trackback