Finkväll
Idag var det äntligen dags att låta våra väl inövade, inte alls för svängiga, folkmusikaliska låtar framföras för publik. Scen: Kulturens auditorium, sammanhang: förintelsens minnesdag.
Efter lite småpanik då fiol, altfiol och tvärflöjt inte alls ville stämma med varandra smög vi ut och lyssnade på tal om hur Sverige uppträtt gentemot judarna under andra världskriget. En kvinna som talade hade levt i koncentrationsläger i 5 år, det var mycket gripande att höra henne tala, men eftersom vi spelade vid 3 olika tillfällen under ceremonin var jag tvungen att koppla bort känslorna lite för annars hade det inte alls gått att spela. Tårar och tvärflöjt är en så knepig kombination. Spelandet gick bra, det var alldeles lagom sorgliga och vackra och hoppingivande låtar vi valt ut. Publiken verkade väldans nöjda och började fråga vilka vi var, vilket var roligt då vi försökt hålla oss lite i bakgrunden - det var ju liksom inte vi som skulle vara i centrum.
Kvällen fortsatte med en visning av den permanenta utställningen "Röster från Ravensbrück", mycket gripande men även hoppingivande. Det är intressant hur människans överlevnadsinstinkt kopplas och hängs upp på rutiner och materiella ting. Att se ett kors på ett pärlband gjort av tuggat bröd tog saken till sin yttersta spets på något sätt, och där svämmade ögonen över litegrann.
Kvällen avslutades med att vi musikanter fick resterna från en tårta som fanns i personalrummet. Eftersom Åsa tog kartongen som var under fick jag helt enkelt ta min tårtbit (prinsesstårta!) i handen för att transportera hem. Men, säg den som kan bära en tårtbit i handen utan att smaka lite på den....snart åt jag tårta precis som man äter äpple. Gott och kladdigt! Jag ska börja äta mer mat med händerna, mycket roligare än med knivar och gafflar i kall metall.
Gå ut och se på stjärnhimlen
Louise
Efter lite småpanik då fiol, altfiol och tvärflöjt inte alls ville stämma med varandra smög vi ut och lyssnade på tal om hur Sverige uppträtt gentemot judarna under andra världskriget. En kvinna som talade hade levt i koncentrationsläger i 5 år, det var mycket gripande att höra henne tala, men eftersom vi spelade vid 3 olika tillfällen under ceremonin var jag tvungen att koppla bort känslorna lite för annars hade det inte alls gått att spela. Tårar och tvärflöjt är en så knepig kombination. Spelandet gick bra, det var alldeles lagom sorgliga och vackra och hoppingivande låtar vi valt ut. Publiken verkade väldans nöjda och började fråga vilka vi var, vilket var roligt då vi försökt hålla oss lite i bakgrunden - det var ju liksom inte vi som skulle vara i centrum.
Kvällen fortsatte med en visning av den permanenta utställningen "Röster från Ravensbrück", mycket gripande men även hoppingivande. Det är intressant hur människans överlevnadsinstinkt kopplas och hängs upp på rutiner och materiella ting. Att se ett kors på ett pärlband gjort av tuggat bröd tog saken till sin yttersta spets på något sätt, och där svämmade ögonen över litegrann.
Kvällen avslutades med att vi musikanter fick resterna från en tårta som fanns i personalrummet. Eftersom Åsa tog kartongen som var under fick jag helt enkelt ta min tårtbit (prinsesstårta!) i handen för att transportera hem. Men, säg den som kan bära en tårtbit i handen utan att smaka lite på den....snart åt jag tårta precis som man äter äpple. Gott och kladdigt! Jag ska börja äta mer mat med händerna, mycket roligare än med knivar och gafflar i kall metall.
Gå ut och se på stjärnhimlen
Louise
Kommentarer
Trackback