Världens mest lyckliga människa
Världens mest-serien fortsätter. Idag är hon lycklig, även igår och så även imorgon och en bra bit framåt.
Vad hände? Det är svårt att veta. Troligtvis är det där självförtroendet som allt som oftast är för lågt, eller så är min vetenskapsfilosofilärare väldigt snäll eller tänker precis som jag, eller så var det någon som tyckte att det var dags för mig att få slappna av. Med andra ord: jag fick VG på det hemska åbäket till essä. Och jag fick VG på mitt trovärdighetsmanifest. Och slutligen; jag fick VG på hela kursen - kursen som gav mig eksem på händerna av frustration.
När jag fick reda på resultatet så blev jag så chockad att det till och med föll några tårar. Här hade jag gått och trott att jag skulle få skriva om allt från början till slut - jag hade till och med bokat in en hel helg i november för att göra det. Och så får jag ett mail där det står att jag skrivit så bra, kopplat så bra, haft komplexa utgångspunkter men rott i land det hela. Visst sjuttsingen fäller man en tår då. Av lycka. Och av att en spänning som suttit i kroppen i en månad äntligen kunde studsa iväg.
Sett ur ett annat perspektiv (erat?) så är det ju egentligen helt absurt - ska en kurs och en essä styra tens liv så mycket, ska hela tillvaron hänga på det? Och svaret blir tyvärr: ja. Min tillvaro hänger faktiskt på det. Hade jag jobbat och haft en uppgift att lösa hade mitt jobb hängt på det. Här hänger det istället på tidsaspekten - skulle jag hunnit att komplettera? Det handlar om pengar - tar jag inte mina poäng blir det inget CSN (har man någon gång utsatts för det kritiska skede när CSN säger nej till en så förstår man. Att skriva snyftbrev till dem är inget roligt alls, jag lovar). Det hänger på boende - tar jag inte mina poäng är jag inte berättigad att bo där jag bor. Med andra ord så hänger större delen av de basala nödvändigheterna i mitt liv på just det faktum att jag måste ta mina poäng - men även och egentligen mest på att jag ska lära mig saker som jag sen ska kunna få ett jobb på.
Men nu kan jag vara lugn. Poängen är tagna, uppsatsen godkänd, till och med VÄL godkänd. Jag hade varit lika lycklig om den bara varit godkänd. För att fira tog jag sovmorgon idag, läste alldeles för lite men pratade desto mer med min klasskompis, och tillsammans for vi sen till det stora köpcentret som egentligen är djävulens hemvist enligt mig. Jag fick krypa till korset och erkänna att det var rätt praktiskt att alla affärer låg under samma tak. Praktiskt, men kanske inte jättekul alla gånger. Skaffade en lång grön kofta för att slippa mitt ständiga problem med för korta tröjor (jag verkar inte bara växa på bredden utan även på längden vilket orsakar kalla magar och Britney Spears-syndrom) och nån sorts rödgrön-randing klänning bara för att den var fin. Iklädd båda plaggen ser jag ut som en Leprecaun (en sån där jul-alv), jag behöver bara en grön mössa, spetsiga öron och snabelskor så är outfiten komplett. Behöver jag tillägga att jag är nöjd?
Nu ska här hållas en lång, ledig och lycklig helg.
Så harmonisk och glad att jag nästan får tårar i ögonen igen.
/Louise
Vad hände? Det är svårt att veta. Troligtvis är det där självförtroendet som allt som oftast är för lågt, eller så är min vetenskapsfilosofilärare väldigt snäll eller tänker precis som jag, eller så var det någon som tyckte att det var dags för mig att få slappna av. Med andra ord: jag fick VG på det hemska åbäket till essä. Och jag fick VG på mitt trovärdighetsmanifest. Och slutligen; jag fick VG på hela kursen - kursen som gav mig eksem på händerna av frustration.
När jag fick reda på resultatet så blev jag så chockad att det till och med föll några tårar. Här hade jag gått och trott att jag skulle få skriva om allt från början till slut - jag hade till och med bokat in en hel helg i november för att göra det. Och så får jag ett mail där det står att jag skrivit så bra, kopplat så bra, haft komplexa utgångspunkter men rott i land det hela. Visst sjuttsingen fäller man en tår då. Av lycka. Och av att en spänning som suttit i kroppen i en månad äntligen kunde studsa iväg.
Sett ur ett annat perspektiv (erat?) så är det ju egentligen helt absurt - ska en kurs och en essä styra tens liv så mycket, ska hela tillvaron hänga på det? Och svaret blir tyvärr: ja. Min tillvaro hänger faktiskt på det. Hade jag jobbat och haft en uppgift att lösa hade mitt jobb hängt på det. Här hänger det istället på tidsaspekten - skulle jag hunnit att komplettera? Det handlar om pengar - tar jag inte mina poäng blir det inget CSN (har man någon gång utsatts för det kritiska skede när CSN säger nej till en så förstår man. Att skriva snyftbrev till dem är inget roligt alls, jag lovar). Det hänger på boende - tar jag inte mina poäng är jag inte berättigad att bo där jag bor. Med andra ord så hänger större delen av de basala nödvändigheterna i mitt liv på just det faktum att jag måste ta mina poäng - men även och egentligen mest på att jag ska lära mig saker som jag sen ska kunna få ett jobb på.
Men nu kan jag vara lugn. Poängen är tagna, uppsatsen godkänd, till och med VÄL godkänd. Jag hade varit lika lycklig om den bara varit godkänd. För att fira tog jag sovmorgon idag, läste alldeles för lite men pratade desto mer med min klasskompis, och tillsammans for vi sen till det stora köpcentret som egentligen är djävulens hemvist enligt mig. Jag fick krypa till korset och erkänna att det var rätt praktiskt att alla affärer låg under samma tak. Praktiskt, men kanske inte jättekul alla gånger. Skaffade en lång grön kofta för att slippa mitt ständiga problem med för korta tröjor (jag verkar inte bara växa på bredden utan även på längden vilket orsakar kalla magar och Britney Spears-syndrom) och nån sorts rödgrön-randing klänning bara för att den var fin. Iklädd båda plaggen ser jag ut som en Leprecaun (en sån där jul-alv), jag behöver bara en grön mössa, spetsiga öron och snabelskor så är outfiten komplett. Behöver jag tillägga att jag är nöjd?
Nu ska här hållas en lång, ledig och lycklig helg.
Så harmonisk och glad att jag nästan får tårar i ögonen igen.
/Louise
Kommentarer
Trackback