virrhönans irrfärder

Jag hade tänkt flytta härifrån, för jag vill inte vara en virrhöna längre. Men vi vet alla hur jobbigt det är med flyttar: banankartonger till förbannelse och skrapsår på benen. Så jag stannar. Kanske skriver jag lite mer och lite oftare.

Det berömda bananskalet, eller snarare räkmackan låg framme i juni. En kompis kompis berättade om sitt jobb som lät så roligt - och att ett någorlunda liknande skulle bli ledigt i ett år. Ansökningsprocessen hade precis börjat. Jag sökte, blev kallad på intervju och fick jobbet. Piece of cake, skulle man kunna säga. "Det gick nästan för lätt" sa min pappa. Jag svarade: "Varför ska livet inte vara lätt?". Särskilt när livet varit förjävla svårt hela vintern. Jag och Hampus delade en räkmacka på Varbergs fästning efter att jag fått reda på att jag från augusti och ett år framåt är vikarierande informatör på Göteborgs miljövetenskapliga centrum. En räkmacka för räkmackan. Champagnen öppnades innan lunch dagen därpå. Dekadens för en som blivit mer och mer förstelnad...och jädrans, vad glad jag var. Jag kan inte minnas när jag var så rakt igenom lycklig senast.

Lycklig för de ville ha MIG. Trots att jag inte engagerat mig ett dyft i konferenser, kårer, styrelser eller något annat. Det enda jag sysslat med utöver studier är folkmusik. Det visade sig att såväl chefen som min företrädare hade en eller annan koppling i folkmusiken. De verkade gilla det. Så kan det gå. Lyckan ligger också, såklart, i att jag vet att jag har något att göra i ett år framåt och att jag har en inkomst. Och att jag får göra det jag gillar allra mest.

Räkmackan vi åt var jättestor. Vi fick dela den och vi rullade hem efter att också intagit en gödkyckling.
Delad glädje är, som alltid, dubbel glädje.
Oavsett jobb eller räkmackor.