virrhönans irrfärder

Känslan av triumf infann sig när jag fick mejl från min handledare där han undrade om jag ville hjälpa till och kategorisera material under en månad i höst. Först känslan: åh vad snällt att han frågade mig!, sen känslan: Men det här verkar egentligen vara ett skittråkigt arbete...; och sist känslan av TRIUMF för jag har redan FÅTT JOBB FÖR ETT ÅR FRAMÖVER (något som verkar roligt också!).

Fast tyvärr, allra allra sist kom känslan av ångest över att jag ska skicka in uppsatsen till honom och att han antagligen kommer tycka den är skitdålig och att han skrattar hånfullt när han läser den och säger till sin familj att den där Louise, hon kommer ju ALDRIG bli något och den här uppsatsen kommer hon ALDRIG bli klar med. Därefter skrattar han ondskefullt.

Jävlarns också. Ont i magen. Dumma uppsats. Dumma handledare. Dumma mig, som målar upp världen i svart. Bild nedan från min skrivarlya på Tjörn. Det otvättade hårets tid och pyjamas hela dagen är ÖVER. Punkt och slut och finito. Uppsatsjävel. Snart ska du ut ur mitt liv.



Åt helvete med 30 högskolepoängs masteruppsatser som inte gör en endaste människa glad.
/Louise