virrhönans irrfärder

Åh, det var så fint, när jag gick från Kapellplatsens höjder ner och genom Haga. Min röda väska vinkade till sin syster som stod i skyltfönstret i läderaffären. Hej kompis! I en gatukorsning stod en liten flicka och en mamma och blåste såpbubblor så att hela korsningen bubblade. Två nunnor tittade på och den ena fotograferade... Innan dess hade jag kilat förbi en farbror med vandringsskor och fullpackad fjällryggsäck, "hej frände!" tänkte jag men sen började han leta pantburkar i en papperskorg. Och jag fastnade i tankar om vad som skiljer oss åt och vad som gör oss lika; för när jag är ute med min ryggsäck så är jag också utan hem (för tillfället) och inte alltför sällan är jag aningens ointresserad av att vara lika vältvättad som när jag är hemma. Jag behöver inte leta burkar. Och jag har fortfarande mitt sociala skyddsnät, inbillar jag mig iallafall. Vem vet hur det går om det går som det går för en del. En dag kanske jag står där, med min fjällryggsäck fast i stan. Man ska aldrig ta framtiden och välgången för given. Och så tänkte jag vidare och gick vidare med min röda kärlek i handen.