virrhönans irrfärder

Nu är jag återvänd från Indialand, bak Himalayas rand, och jag ska skriva långt och fint och med bilder om det, så snart bilderna är inlagda i datorn. Men vilken resa säger jag, ojojoj. Varje dygn var som om det innehöll 48 timmar. Jag behöver nog semester för att vila upp mig efter alltihopa....

Men nu är jag i Göteborg igen och borde starta upp uppsatsen för fulla muggar. Idag har jag beställt böcker och läst 20 sidor i en bok....och städat köket....och sorterat skafferiet....och städat badrummet....och...ätit bullar. Och så tänker jag på allt roligt, som att jag för första gången ska spela med Filosofiska Spelmanslaget Kärlekskollektivet på torsdag, eller att jag ska skaffa mig ett Friskis och Svettis-kort och börja bli frisk och svettig och kanske lite piggare och mindre stel i kroppen. Och så tänker jag på semmelkalaset jag vill hålla, och att jag ska klippa bort lite hår imorgon. Så, ungefär sådär bra går det med koncentrationen på CSR, retorisk analys och samhällsteorier för tillfället. Imorgon blir det således kommendering till centralbiblioteket där jag dels inte kan städa (de har personal till det) dels har jag ca 50 vakande ögon över mig. Man peter ogärna näsan i en kvart då, enbart för sitt höga nöjes skull.

/Louise

"Vet du? Imorgon åker jag inte hem"
"Vet du? Idag åker jag inte hem"

För nu bor jag här. Söndagsångesten är som bortblåst, måndagsoviljan likaså. Göteborg alltså. Det känns bra.

Fokus nu är spritt: uppsats-pm inlämnat, möte med handledaren imorgon och mitt i allt detta skall packningen göras klar inför Indien. Vi vet ungefär vad vi vill ha med oss, men vi har ingen aning om det kommer få plats.... Planerna är också sånär klara; de första dagarna är det bröllop som gäller - kanske kommer brudgummen ridande på en elefant (hoppas hoppas!), jag har min nyköpta Drottning Silvia-klänning, det blir herr- och damseparerad shopping då det skall inhandlas UNDERKJOLAR (kors!) och hennamålas händer och sarisar skall lindas. Jag slår vad om att indierna kommer fnissa åt mina jättefötter när det är skoköp på gång. Och så blir det sari-kalas och sen fort iväg till tåget som jag hoppas ser ut som i "Darjeeling Limited". Och upp i bergen far vi, och sen är planerna lite mer suddiga. Vandra, står på schemat, troligtvis Singalila. Men det där med rätt säsong, det får vi allt se. Snö, sa någon.

Vi får väl se.
Indien-resan känns som en gigantisk "på måfå -utflykt", och det är ändå rätt skönt och spännande.
Orutad vardag, liksom. Och halva februari har gått när vi kommer hem.

/Louise

...med Lustspelarna på en av korrarnas examensfest - herregud vad jag kommer sakna speleriet, speleristerna och allt därikring! En samspelt improviserad och rödvinsfärgad spelning, med sång i för hög oktav och sväng, och mat i rummet mitt, så tomt på saker men fyllt av vänner, vin och glädje. Man kan väl sammanfatta det att jag är tacksam att jag inte skall köra första sträckan imorgon (men att jag ska bära ner möbler försöker jag ignorera så gott det går).

Ja, lycka är det, på alla håll och kanter.
Och jag lovar att nån gång i vår ska jag komma och hålla workshop i "Smala Sussie- dansen" - så vrid upp Melody Club och tänd din discoådra!

Kärlek!
Louise

Jo, nu är jag ihopläkt och mår fint.
Nu plockas rummet ner i lådor och kassar, dags att damma av sina vingar och flyttfågla iväg igen.
Jag har följt östkusten, från Täby till Norrköping, flugit vidare söderöver och svängt lite västerut till Lund och nu vänder siktet norrut, på den västra kusten, till Göteborg och vidare norrut; Hjällbo. Mammapappaboende till korridor till kollektiv till lägenhet till korridor till samboskap. Allt på 5 och ett halvt år.

Sentimentalitet med ett leende - tänk så många människor jag mött på vägen! Allt som hänt, allt jag lärt mig, alla misstag, alla lyckträffar, alla jobb som hunnits med och alla kurser som lästs. Det gäller att knyta ihop, avsluta så gott det går för att kunna flyga vidare, men lätt är det inte. Vår trio, K, L & L, splittras när två far till Göteborg. En splittring innebär inte att allt är över och borta, men inte går det längre att tassa över och knacka på för en pratstund, en gnällstund, lite whiskey eller filmtittning. Det känns mer brutalt påtagligt med detta än att flytta hemifrån när jag var 19 år. Vi ska vara vuxna nu. Inte bo på korridor. Men det är lite svårt.

Än så länge: skriv klart arbetet på sista kursen innan monsteruppsatsen, packa klart, spela med Lustspel och långkalsonger på. Kylan är kvar i Lund, och jag som alltid önskar vinterbad önskar varm sand under fötterna. Men en bastu kan ju vara varm den med.

/Louise

Här i Hjällbo skiner solen i kanten av molnen,
jag sitter och låtsaspluggar i en filt och vågar inte riktigt gå ut med returen
eftersom returstationen ligger så nära mordplatsen
vill inte störa deras sorg
med triviala mjölkpaket och skramliga burkar.

Nej fy fan.
Det finns liksom ingen annan sammanfattning.
Fy fan.

Ja, allt händer. Ofta så lever man på och så händer allt men man reagerar liksom inte utan flyter med i strömmen av alltet och hanterar det rätt så bra. Senaste veckan har det varit lite för mycket allt. Så mycket allt att det varit svårt att bära.

Studier som inte engagerar. Pojkar som bor för långt bort, kärlek som inte alltid är så lätt. Iallafall när nedräkningsklockan alltid börjar ticka så fort vi träffas. Ett födelsemärke som togs bort under sipprande tårar och skakande händer (skakiga ben också visade det sig när jag reste mig). Smärta, smärta smärta. Ont så det skreks i köket när bedövningen släppte. Alvedon och ipren som inte hjälpte. Ont, ont ont. Så ont att fyra timmars workshop inte minns alls (och hur skall man då kunna skriva en reflektion om den?) och kosan fick vändas till vårdcentralen igen. Infekterat. Aj, aj aj. Smärtstillande på recept och penicillin. Och en klapp på benet av läkaren. Dunderdos smärtstillande, flyga iväg på bedövade moln i soffan och jag tittade bara på de positiva delarna i "This is England". När de slogs och var främlingsfientliga låg jag istället i mitt land mellan vakna och somna och hjärnan var inbäddad i dimma. Det var skönt, men ganska småläskigt ändå. Dagen därpå fick vi låtsas att vi druckit enorma mängder skumpa för att dagen-efter-måendet skulle få en något roligare förklaring. Penicillin och smärtstillande om vartannat. Ont iallafall. Ledsen mest hela tiden. När kroppen är så upptagen med att läka och värka så finns där tillslut inte mycket kraft kvar till att vara glad, till att vara kärleksfull och snäll, ingen ork att städa, äta, eller för den delen le. En folkmusikkonsert med alkoholfri öl gick ner iallafall, även om ölen inte kunde ge upphov till yrsel i benen och suddiga tankar så blev det så iallafall. Fast av piller. Nej, det var inte lätt att bära. Idag knaprar jag bara penicillin och vårdcentralen sa att såret blivit bättre. Och jag är gladare, och vansinnigt trött efter en pillerknaprarknarkar-helg, och helst vill jag bara knäppa med fingrarna så är jag hemma hos föräldrarna. Istället blir det en tågresa imorgon, och därefter tänker jag vila tryggt i hemmets varma famn och glömma alla bekymmer för en vecka. Så det där "allt" kan gott gå och gräva ner sig i snön, för nu är jag innerligt jävligt less på'n.

Punkt för Lund för 2009.
/Louise

...är det man bör göra när ens grupp säger åt en att stanna hemma och bli frisk. Så idag är jag placerad i sängen med bok och dator och koncentrerar mig på att bli frisk genom att göra trevliga men oansträngande saker. Den där oumbärligheten som jag i perioder tror att jag besitter har fått stryka på foten, och jag drar mig till minnes några visdomsord en gammal vän sade "Världen står inte och faller med din inverkan!".

Så världen får sköta sig själv idag.
/Louise

Jag vill ha:

* en julkalender (eller, nej, TVÅ julkalendrar! En med choklad i och en vanlig)

* en klippning som gör att håret blir längre!

* frisk- och kryhet i min kropp. Är förkyld igen, och igen, och igen...

* solsken

* ett totalstopp på universitetet gällande grupparbeten. Nu får det väl ändå vara nog snart?!

* jullov, ungefär från imorgonbitti



Ganska rimliga önskemål, inte sant?

- Finaste julkalendern fick jag dock redan förra året, då K hade gjort en kalender till mig där varje lucka innehöll något vi upplevt tillsammans - både i text och bild.

- Håret växer sakta men säkert och jag ser ut som en höstack. Men, även i höstackar kan man hitta...en ...nål..?

- Förkylningen försvinner om några dagar, bergis. Jag skolkade från eftermiddagsföreläsningen och placerade mig i sängen. Kanske ger resultat.

- Såg faktiskt solen genom fönstret reflekteras på ett hus mittemot vårat, så jag såg ju nästan den.

- Idag redovisades skitprojektet från förra kursen, på måndag tar denna kurs slut och tja... det ryktas om grupparbete på nästa kurs också. Bit ihop.

- jullov nu?! Jag har ju iallafall 6 dagar mellan två kurser nästa vecka, det är nästan jullov. Faktiskt.

Så, sett ur den positiva och äppelkäcka synvinkeln så är allt kalastoppen. Men det där snoret i bihålorna hade jag gärna tagit bort för ett ännu bättre välbefinnande.



Skrivet från sängen, och egentligen en hemskt massa blaj...
/Louise

Den där galna ilskan börjar vakna till liv, och den säger att det är dags att röra på sig. Jag klarar helt enkelt inte av korridorslivet längre; med ostädade kök, egocentriska uppfattningar istället för en kollektivistisk anda, folk som inte tar ansvar, sångfåglarna i köket, personerna jag tvingas umgås med, de överfulla diskställen......jag blir tokig. Det kryper i kroppen på mig. Mina två bästa här konstaterade att det hade varit fint om man hade kunnat "hålla öronen" precis som när man håller andan. *HUMPPPPFFF* och så slipper man höra det evinnerliga kacklet.....

Nej, jag är inte bitter. Men jag har nog kommit till det där stadiet då det är dags att flytta hemifrån.


I övrigt: svängde vi till London till hans syster och fästman. Fantastisk fotoutställning på Natural history museum, tittande, klänningsköp samt rökelseinrökning (blä!) på Camden market, musikal (Wicked) och en fot som inte riktigt ville vara med (det fick den vara iallafall, den dummingen). Det var fint. Och Tobleronen var snorbillig. Allt man kan önska sig!

/Louise

Det är för mycket höst.

Det är för kallt och det är för kalt. Träden börjar bli skalliga. Jag tror att hösten påminner för mycket om åldrande, om att vi alla går mot samma öde så småningom. Clemenstorget är blött och beckmörkt under träden; som en vit fast svart fläck på kartan över Lund. En liten lampa hade varit fint, fram tills dess trevar vi oss fram i mörkret och hoppas på att cyklister utan lysen har radarn påkopplad.

När intensivkursen nu är utbytt mot en annan, så slår latheten till och jag jobbar på tok för lite. Jag är en slö student som igår hade hemmafrulängtan, och då blev det så. Tvättberget besegrades, rummet städades, bröd bakades, jag gympastångades på Gerdahallen. Men inte så mycket blev läst. Kanske kan duktighet inte alltid mätas utifrån lästa spaltmeter, kanske kan det mätas utifrån dammfria kvadratcentimeter eller kubikdecimeter nybakta bröd. Om det ens ska mätas - för varför i hela friden ska man vara duktig jämt och ständigt?

/Louise

Söndag 1 november, 2009

Oj, ett sånt väkommnande man fick tillbaka! Jag blir alldeles glad och säger hej tillbaka, goa vänner! Tänk så utspridda ni är, i hela landet och världen utanför och ändå så kan man mötas här ute i det någorlunda abstrakta internätet. Det är häftigt, det måste erkännas. Eftersom jag nu varit så tyst på ett bra tag, och inte haft någon vidare kontakt med folk som bor längre bort än min korridor så får ni en grundlig genomgång över vad som händer. En total självbiografi - så tar vi reflektioner över livet och annat smått och gott en annan dag.

Studierna fortsätter på masterprogrammet i strategisk kommunikation i Helsingborg. Jag bor kvar i Lund och är nu en van pendlare, om det nu är en status man vill uppnå. Jag är lite tveksam. Studierna har inneburit en 15 hp kurs i projekt, så vi har jobbat i grupper och utfört riktiga kommunikationsutredningar. Det har varit tufft och helsikes jobbigt och jag är både ypperligt glad att jag har gått kursen och lärt mig en hel massa - men jag är nog snäppet ypperligare gladare att kursen är över, för den har verkligen sugit musten ur mig. Kursen avslutades i fredags och idag är jag som en badboll som har ventilen öppen....pyst, liksom. Pust. Puh. Nu är det två 7,5 hp kurser kvar, och sen är det dags för uppsats hela våren.

Kärleken har hållit på i exakt ett år, sånär som på några dagar. Ofattbart men lyckligt. Vi har nu testat förhållande i samma stad, förhållande på tusentalsmil-distans, en månads studentrumsdelande, distans till Göteborg, sammanboende i somras, fortsatt distans och i januari/februari-trakten så flyttar jag upp. Det är konstigt, och samtidigt fantastiskt underbart - slut på tågpendlandet, längtandet, ångesten; början på samboskapet, vardagligheter och ett helt nytt liv på sätt och vis. Jag trodde inte jag hade så mycket som band mig till Lund, men det är ju korridorarna, det är bästa spelmanslaget Lustspel, det är staden i sig, mitt högt älskade rum. I utbyte får jag en trea i en Göteborgsförort, billiga grönsaker på torget utanför, en kulturell mix som inte går att hitta i Lund och förstås - kärleken i egen hög person, i samma lägenhet, aldrig längre bort än 10 meter. Och så kommer en av de bästa korrarna med upp till Göteborg. Känns tryggt. I Göteborg ska jag skriva min masteruppsats; har fixat en handledare på Göteborgs universitet så att jag inte behöver åka ner till Skåne för att få ledstjärnor i mitt skrivande. Kommer att skriva något inom ramarna för kommunikation och CSR, vad det blir vete gudarna just nu.



Sommaren bjöd på Ransäterstämman, lite Täby, lite Tjörn, 5 veckors harvande på ett äldreboende i Mölndal. Jag försöker lova mig själv att jag jobbat klart inom vården men man ska inte ropa hej förrän man är över ett bäcken *ta i trä*. Men helt seriöst så kommer jag bli smått galen om jag behöver jobba de totalt uppfuckade vårdtiderna igen (7-16.30, 7-14, 14-21.30-7-16.30....ledig en dag här, en dag där). Nåväl, det var 5 veckor och en timmas resväg enkel väg. Sen vart en veckas stugtur i fjällen (Vakkotavare - Teusajaure - Singi - Hukejaure - Sitasjaure) där Hukejaure var bäst, bäst så himla bäst in i norden. Vi stannade där två nätter och njöt av rökt röding, stekt röding, Sveriges absolut bästa bastu, njöt av trevliga människor och fina hundar, njöt av stugvärdens trevliga sällskap och fjällets lugn. Den gamla visan har så rätt:

"För fjället stillat en våldsam längtan, och givit ro åt en rastlös själ. Jag vänder hemåt men utan trängtan och tackar fjället som gjort mig väl"

Fast jag var inte klar när det var dags att åka hem, inte för fem korvöre. Jag ville stanna, bosätta mig och först åka hem när det blivit lite för kallt (för det här var nämligen den soligate och varmaste fjällvandring jag någonsin varit på!).
Nåväl; sommaren fortsatte med 25*2-årsfirande ute i Stockholms skärgård, en veckas sommarstugande, en hejdundrande släktträff med en släkt jag inte känner (herrns släkt alltså) och en vecka i Italien som bjöd på stadstrampande, bergstittande, fiskätande, buss-och-båtåkande, vandring 1300 höjdmeter uppåt och boende i Italienskt "bergshus" med lokala alpinistklubben med endast en 14-åring som pratade engelska, vandring 1300 höjdmeter neråt och vader som tennisbollar, sol, värme, cykelutflykter och helt enkelt en hejdundrande semester.

Och alla ni; alla kära vänner som jag inte hört av mig till eller träffat på så länge....vad annat kan jag säga än att jag saknar er, allihopa! Jag hade så gärna åkt på riksting men det blev spelmansträff istället. Hade så gärna följt med och paddlat med er fina TVMare i somras, men jag såg mailet försent. Borde vara i Stockholm lite oftare, men det är alltid så ont om tid..... Jag tänker att tid kommer att frigöras när jag äntligen slipper pendla mellan Lund och Göteborg, och att partnern och jag kan umgås i veckorna och känna att det faktiskt är okej att inte träffas på helgen. Jag tänker att det vore så fint att dra ihop det gamla TVM-folket och vandra en sväng, eller paddla en snutt till våren. Jag tänker att alla gamla Täby-vänner borde träffas och prata nutid och gamla minnen. Jag önskar att jag springer på er alla andra, någonstans, någongång.

Kramar på alla
/Louise

Jo, hej igen. Här är jag!

Efter en sisådär 10 månaders tystnad är det dags att slira in på banan igen för jag lär mig på min utbildning att sociala medier är inne. Även om det dock är coolast med Twitter, sen Facebook och bloggar inte nämns. Men. Okej. Blogg är lite ocoolt, men si; sån är ju jag. Fick kommentar om min gamla sticketröja som jag ärvt av min syster, som i sin tur ärvt den av morfar (när mormor tvättat den för varmt så att stackars morfar inte passade den längre)...ja...kommentaren var det ja; en halvpoppig kille som berömde min tröja och sa att såna är ju supermoderna nu - och jag tittade på honom och tänkte i mitt stilla sinne att

du grabben. den här tröjan har varit med mig så länge att jag varit både modern och hopplöst töntig minst...
...5 gånger.

Så om jag nu börjar blogga igen så kan jag faktiskt inte avgöra om jag är cool eller hopplöst töntig. Men det är liksom trevligt att vara både och. Liksom att jag vissa dagar lockar håret och bär illande rött läppstift och drömmer 40-tal i mina bruna klänningar, och att jag andra dagar är en Long John Sister i randiga långkalsingar. Och en annan dag så kan ingen slita mig från morfarströjor och Fjällrävenbyxor som är underbart slitna i baken (utlagda tre gånger!).

Eller att jag endera dagen lyssnar på Ulrika Gunnarssons trall, men en annan dag lever i något halvpsykedeliskt Devendra Banhart-eufori och en tredje dag bara kan sjunga barnvisor.

Det där med varken eller är inte min melodi, det är stadspulsens ångande svett och basdunk i hjärtrytm, det är den lantliga drömmen med folkmusiktonerna, det är skogens sus och inte mer än så. Jag vill inte välja. Jag vill ha mina klackskor och dagen därpå äga världen i Lundhagskängor.

Så, ja. Jag är tillbaka, trots att det är lite töntigt kanske.
Men, vafan. Jag kan alltid skylla på att jag är kär.
Alltid giltig ursäkt.

Av eller på? Alltid.
/Louise

Skånsk vinter är kall vinter. Rå och fuktig och en kyla som kryper innanför huden.
Jag lever i dubbla ylletröjor och ser framemot vårens värme - det kommer kännas som att klia av sig vinterpälsen, precis som de lurviga djuren.

Men nu är det fortfarande kallt, kallt ute, kallt på mitt rum, kallt i trapphuset och isande fuktigt kallt när jag går från tåget till Campus. Mina drömmar handlar om varma bad, varma stränder, att kunna visa upp lite mer hud än bara nästippen..... Vänta, vänta och åter vänta....men sen, då jädrans - då kommer våren, snabbt som tusan i Skåne och sen....kan ni leta efter mig i Botaniska trädgården, för denna vår vet jag ju faktiskt var den ligger.

....det finns verkligen inget värre än tjatet från folk om alla spexiga knastokiga saker som händer på deras korridorer. Oftast är det folk som fastnat i 20-årsåldern och fortfarande anser att supa sig dyngrak och vakna upp på oväntat ställe är något tokroligt och något att lägga till i meritlistan. Sån är ju inte jag.

Jag blir mer och mer hemvävd och nykter för varje dag, och inser att jag trivs väldigt bra med det. Men en sak skiljer oss inte åt, jag och de enerverande 20-årskonserverade korridorsmänniskorna: jag kan inte sluta att älska min korridor.

För där finns alltid någon som orkar lyssna på mitt gråa moln som allt för ofta på vintern lägger sig ovanför mitt huvud.
Det finns alltid någon att skratta med, någon att läsa upp dumheter i tidningen för och någon som skrattar när jag läser "Rocky" högt.
Där är alltid någon som vill gå en promenad, låna ut en skvätt mjölk och ibland blir man bjuden på mat bara man ser lite extra trött och ledsen ut.

På min korridor läser vi Bang från 2002 och Turist på toaletten, men smygläser alltid ettans Veckorevyn när tillfälle bjuds och stoltserar med konstiga kunskaper som vår politiskt korrekta korridor chockeras över. Många av oss blir ytterst upprörda när "The Doctors" tycker att det är mer hygieniskt att raka bort könshåret än att låta det sitta kvar.

I min korridor idag fick jag fruktansvärd lust att spela kägel (nästan bowling) med kålhuvudet jag bar på (inte mitt). Min fina granne lade genast ut fem clementiner som käglor och hej! vad kålhuvudet flög när jag rullade iväg det. På min korridor hörs skratten högt och långt, och alla knep är tillåtna.

Min korridor, mitt kollektiv, mina kvinnliga medboenden - livet skulle vara så otroligt mycket tråkigare utan dem.
/Lo

Kärleken flög till andra sidan jorden. Känslan av att vara i ett virvlande kaos, som vi två levt i under ungefär 10 dagar, förbyttes till singularitet och en dimmig tystnad. Fötterna blev kalla. Jag som stått stadigt alldeles själv på mina alldeles egna ben så länge vande mig alldeles för snabbt att luta mig mot någon, och allt för snabbt försvann den jag lutade mig mot. Det blev vingligare den här gången, som om jag glömt hur man gjorde. Men; vissa personer förstår precis vad som behövs då.

Hon diskade min diskhög som Kärleken och jag tvingats lämna från vår frukost. Hon gav mig choklad. Och så tog hon med mig ut till Skogen, till sin familj i stugan. Jag fick kofota loss takplåt, riva väggar, få lite lätt svindel uppe på skjultaket. Jag fick gå promenader ute i tystnaden och jag fick se en enorm måne. Hunden, den fluffiga, som egentligen morrade på främlingar, låg i mitt knä och värmde tröstfullt. Rött vin gjorde mig varm i hela kroppen, och fötterna frös aldrig, trots att jag var förvarnad om att det vedvärmda huset ofta var kallt.

Det var så fint och så läkande.

Söndagsfrid och höstväder
/Louise

Världens mest-serien fortsätter. Idag är hon lycklig, även igår och så även imorgon och en bra bit framåt.

Vad hände? Det är svårt att veta. Troligtvis är det där självförtroendet som allt som oftast är för lågt, eller så är min vetenskapsfilosofilärare väldigt snäll eller tänker precis som jag, eller så var det någon som tyckte att det var dags för mig att få slappna av. Med andra ord: jag fick VG på det hemska åbäket till essä. Och jag fick VG på mitt trovärdighetsmanifest. Och slutligen; jag fick VG på hela kursen - kursen som gav mig eksem på händerna av frustration.

När jag fick reda på resultatet så blev jag så chockad att det till och med föll några tårar. Här hade jag gått och trott att jag skulle få skriva om allt från början till slut - jag hade till och med bokat in en hel helg i november för att göra det. Och så får jag ett mail där det står att jag skrivit så bra, kopplat så bra, haft komplexa utgångspunkter men rott i land det hela. Visst sjuttsingen fäller man en tår då. Av lycka. Och av att en spänning som suttit i kroppen i en månad äntligen kunde studsa iväg.

Sett ur ett annat perspektiv (erat?) så är det ju egentligen helt absurt - ska en kurs och en essä styra tens liv så mycket, ska hela tillvaron hänga på det? Och svaret blir tyvärr: ja. Min tillvaro hänger faktiskt på det. Hade jag jobbat och haft en uppgift att lösa hade mitt jobb hängt på det. Här hänger det istället på tidsaspekten - skulle jag hunnit att komplettera? Det handlar om pengar - tar jag inte mina poäng blir det inget CSN (har man någon gång utsatts för det kritiska skede när CSN säger nej till en så förstår man. Att skriva snyftbrev till dem är inget roligt alls, jag lovar). Det hänger på boende - tar jag inte mina poäng är jag inte berättigad att bo där jag bor. Med andra ord så hänger större delen av de basala nödvändigheterna i mitt liv på just det faktum att jag måste ta mina  poäng - men även och egentligen mest på att jag ska lära mig saker som jag sen ska kunna få ett jobb på.

Men nu kan jag vara lugn. Poängen är tagna, uppsatsen godkänd, till och med VÄL godkänd. Jag hade varit lika lycklig om den bara varit godkänd. För att fira tog jag sovmorgon idag, läste alldeles för lite men pratade desto mer med min klasskompis, och tillsammans for vi sen till det stora köpcentret som egentligen är djävulens hemvist enligt mig. Jag fick krypa till korset och erkänna att det var rätt praktiskt att alla affärer låg under samma tak. Praktiskt, men kanske inte jättekul alla gånger. Skaffade en lång grön kofta för att slippa mitt ständiga problem med för korta tröjor (jag verkar inte bara växa på bredden utan även på längden vilket orsakar kalla magar och Britney Spears-syndrom) och nån sorts rödgrön-randing klänning bara för att den var fin. Iklädd båda plaggen ser jag ut som en Leprecaun (en sån där jul-alv), jag behöver bara en grön mössa, spetsiga öron och snabelskor så är outfiten komplett. Behöver jag tillägga att jag är nöjd?

Nu ska här hållas en lång, ledig och lycklig helg.
Så harmonisk och glad att jag nästan får tårar i ögonen igen.

/Louise

...är jag när jag stänger av baklysen på cyklar som blivit parkerade för natten. Iband är det knepigt att hitta avstängningsknappen och då får jag leta ett tag. Då brukar folk titta lite konstigt. Som om jag försöker stjäla baklyset (behövs inte, jag har ett eget som fungerar bra förutom när vägen är guppig).

...är jag när jag hjälper mammor med barnvagnar ner från bussarna. Det är sällan jag hjälper pappor - det verkar inte finnas så många pappalediga i Lund. Eller så åker de inte buss, för att slippa bli hjälpta ner från den?

Idag vill jag ligga på en filt och lyssna på fåglar. Det gör jag inte.
Jag avslutar istället hastigt min inlämningsuppgift, attackerar min komplettering och går på spex istället. Helgen ägnas åt jobb på bussen; sista helgen. Och sen är det en ny vecka med en ny kurs. Puh.

Ta det lugnt i tallskogarna
Lo.

Vi ska tydligen ska skriva ett "trovärdighetsmanifest" till på onsdag. Den som vet vad det är kan ju säga till.

Ett avslöjande manifest om mig är:

Jag är en människa, tydligen kvinna. Sägs det. Annars hade jag inte fått bo här, i kvinnohuset.
Jag har  kass studiedisciplin men sitter iallafall framför dagarna i ända och låtsas förstå vad jag skriver. Jag ljuger, kära vänner, så ini helvitti. Jag mosar ihop ord och meningar och hoppas att min lärare som tydligen "äter, andas och sover vetenskapsfilosofi" är så pass inteligent att han fattar vad jag skrivit, samt så pass lättlurad att han tror att jag förstår. Jag är vid dagens slut helt väck och kan knappt svara på tilltal. Jag har inte hört av mig till mina vänner ute i landet, som jag lovat, jag har inte köpt ett träningskort som jag borde, jag kommer inte ens ut på en promenad var dag. Jag är gnällig, irriterad och får vansinnesutbrott i vårat gemensamma kök för att folk är små äckel som inte kan rengöra efter sig. Jag är inte nån trevlig människa.  Och tanken som slår är:

är det värt
insatsen?

Okej.

Detta blev inte slutet. Jag fortsätter skriva, kanske till och med lite oftare än förut.

Livet i Lund rullar på. Allt som oftast sitter jag på tåget till Helsingborg för att lära mig mer nyttigheter på Masterprogrammet i Strategisk kommunikation. Jag lämnade miljövetenskapen och kanske kan jag koppla ihop den med kommunikationen, kanske inte. Utbildningen går i hög fart och denna vecka skall en massiv hemtenta skrivas som avslutning på vetenskapsfilosofi-kursen, ett ämne som jag är milt sagt handikappad i. Jag är en väldigt konkret människa och filosofiska utsvävningar har alltid fått det att krypa i kroppen på mig av irritation (jag pallade inte ens att läsa "Sofies värld" när jag var yngre, trots att jag var en bokmal av stora mått). Men snart, snart. Kanske alldeles för snart....så är kursen slut och jag får kasta mig in i organisationsteori och management. Längtan kan jämföras med en uttorkad persons drömmar om vatten.



Annars? Spelar folkmusik i Lustspel och kan äntligen dansa polska, goda försök till bakmes och nästa år ska jag kunna dansa herrsteg också. Vill spela hela tiden, lära mig spela bättre på tvärflöjten och så vill jag testa att spela sopransax, för den har så vacker ton....nån som har en på lager? Har lagt av med klättringen för denna höst iallafall - har ändå aldrig tid och tid krävs för att få till nån utveckling. Halvmesyrer är tråkiga.

Sen är det nog inte så mycket mer. Längtar efter att få ligga i soffan en halv dag och se på film och vara seg; att kunna ha tid med det. Och så längtar jag till pepparkakor och advent och juldofter.

Kram på er alla
Louise