virrhönans irrfärder

Alla dessa ord och texter som samlas i huvudet, det är svårt att få ner dem. Och efter att ha sjungit internets lov och Det Fria Ordets Publicering i bloggar och på facebook börjar nu leendena stelna och vi biter oss litegranna i tungan. Men en sak vill jag säga: under den glashala torsdagen på väg till jobbet, på den delen av gångvägen som var ett Ingenmansland, en vit fläck på kartan, en Bermudatriangel fast med fyra hörn som skördade sina offer, där hasade jag ikapp den unga dam som i hopp om annat väder satt på sig skor med hög klack. Jag erbjöd henne min något sånär stadiga arm. Hon tvekade någon svensk sekund innan lättnaden spred sig i kroppen; ja tack. Eskorten gick till grusad, säkrad mark och hon blev så glad och jag blev så glad.

Det är saligare att giva än att taga. Som ett tomtebloss i bröstet av lycka över livet, där vi kan hjälpa och låta hjälpas. Drömmar om stordåd väcks. Love is all we need. Give peace a chance. We are the world. Det gäller bara att akta sig för att vara för nyfrälst; tenderar att verka avskräckande.

Stegen i rulltrappan och det rullande handtaget går alltid lite, lite i otakt. Håll hårt i handtaget så kommer du märka att du snart ligger framåtlutad, för handtaget rullar snabbare.

Lite så är livet; allt spelar inte i takt. Bara ibland, då allt bara går ihop och rullar på som en liten taktfast tickande maskin. Tock tock tock tock. Allt som oftast flyter det fint på någon punkt medan de andra hackar eller går i otakt. Det är nog därför jag inte tål hemma-hos-reportage där alla har vita tänder och städat så att man kan slicka golven, eller varför inte dessa hemska historier i yrkeskårens tidning där alla har det sååå fint på jobbet. Eller de som flyttat ut på landet och har det såååå fantastiskt. Kanske även de som "bara råkade snubbla på en jättebillig lägenhet i centrala stan för snorbillig hyra och lite lagomt med renoveringsbehov". Kräks på det. När det enda fancy-pancy man själv råkar ut för är att man får en sittplats på spårvagnen in till stan (det är inte varje dag det!). Eller att vakna och upptäcka att frukosten inte är slut; det är livskvalitet det. (och sen kan man ställa det i relation till väldigt många andra människor, som får 1 dl ris om dagen och så mår man ännu sämre för att man inte känner tacksamhet för att man har Rasker-bröd i frysen, hurra hurra).

Men när man försöker och försöker. Kämpar för att det ska glimra till, att något ska hända, att man ska vakna och ändå så blir allt bara samma gråa dis. Då lessnar man och tänker att oktober är snart slut

och kvarstår november, december, januari, februari, mars, april

Sköna maj välkommen.

/Lo.

Jag är trött. Efter-festivaltrött. Jag tänkte skriva att jag varit på filmjölk men det har jag inte utan jag har varit på folkmusikfestival (trött...). Det bästa var att jag och Caroline lärde oss finnskogspols och att jag köpte dansskor. De var bara de som hade klack som passade och de var röda. De andra sa att var det någon som skulle ha röda skor, så var det jag, så helt plötsligt var 1400 kronor borta och jag förhöjde känslan i folkdans med 100%. Att ha klackar, röda skor och dessutom kunna glida runt som i en dans i dansen är eufori. Jag är kär!



Nu spelar Hampus gitarr och vi sjunger Ack Värmeland du sköna, Jonnie och en Alf Hambe-låt där stjärnor de spelom, dudilom delom. Min röst bär inte så bra, men jag kan iallafall sätta tonerna rätt. Jag låter mer som en gammal tant med spända stämband....

Åh, det var så fint, när jag gick från Kapellplatsens höjder ner och genom Haga. Min röda väska vinkade till sin syster som stod i skyltfönstret i läderaffären. Hej kompis! I en gatukorsning stod en liten flicka och en mamma och blåste såpbubblor så att hela korsningen bubblade. Två nunnor tittade på och den ena fotograferade... Innan dess hade jag kilat förbi en farbror med vandringsskor och fullpackad fjällryggsäck, "hej frände!" tänkte jag men sen började han leta pantburkar i en papperskorg. Och jag fastnade i tankar om vad som skiljer oss åt och vad som gör oss lika; för när jag är ute med min ryggsäck så är jag också utan hem (för tillfället) och inte alltför sällan är jag aningens ointresserad av att vara lika vältvättad som när jag är hemma. Jag behöver inte leta burkar. Och jag har fortfarande mitt sociala skyddsnät, inbillar jag mig iallafall. Vem vet hur det går om det går som det går för en del. En dag kanske jag står där, med min fjällryggsäck fast i stan. Man ska aldrig ta framtiden och välgången för given. Och så tänkte jag vidare och gick vidare med min röda kärlek i handen.

Igår var jag på Saronkyrkans secondhand, stans bästa i delad ledning av Holmens marknad. Saron är mycket poppis - kön in var inte av denna värld! Tur för mig att jag kom 5 minuter sent så att jag slapp köa.... Jag fann det jag sökte (anslagstavla, litet bord, taklampskärm, galgar), men det var inte det finaste. Det allra finaste var på Hemköp när jag köpte mig en rädda-livet-på-Louise-smoothie och en tant med rollo rev ner ett gäng annonstidningar. Jag böjde mig ner och plockade upp och hon blev så glad: "åh GULLE DIG!! Men åh, så gulligt!" och tanten var lång och tjusig och hade rött läppstift och gullade mig så det stod härliga till. Och det var så skönt. Jag behövde bli lite gullad! Få känna att jag gjort världens bästa sak, att jag är en snäll och fin sak.

Tack, tanten! Uppenbarligen gjorde jag dig väldigt glad, och du gjorde mig minst lika glad. Om jag bara vågat skulle jag frågat om du ville bli min kompis. Vi kunde gå på stan och göra den osäker. Vi kunde vara fräsiga och färgstarka tillsammans, du och jag, med minst 50 års skillnad och likheter emellan oss. Jag tror vi skulle trivts ihop.

/lill-tanten

Tack och lov för att jag fick jobb.

För jag blir knäpp bara jag behöver tänka på uppsatsen....satan i gatan. Den får ligga tyst i ett hörn ett tag framöver, och så koncentrerar jag mig på jobbet. Mitt jobb ger mig struktur, ordning och reda med tider, social samvaro, utmaningar och lön. Jag känner mig duktig - inte på det sättet att jag ska vara bäst i en jämförelse, utan duktig som att jag klarar av saker och ting. Jag känner mig lite klantig också, då jag strulat till småsaker (och en liten större sak). Men klanteriet löser sig...man är inte mer än människa. Fredagskänslan stärks av att kunna stänga av datorn och stänga dörren till kontoret och känna "ajöss! Nu ska jag ha helg, men jag kommer inte dö av vånda av att gå tillbaka hit". Jag känner inte att jag vill vända om omedelbums när jag är på väg till jobbet. Jag trivs! Jag gillar't!

Så livet är rätt fint. Just nu lite ensamt då Hampussen reser än hit, än dit med sitt jobb. Jag lämnades kvar med ett diskberg som inte är av denna värld. Och en förfärligt massa plats i sängen, som jag nu ens inte vill ha. Jag som vill kramas, se på "Big bang theory" och äta Hampuslagad mat. Få pyssla med våra odlingar, diskutera basilika, berätta historier. Jag får vänta med det helt enkelt. Och passa på att äta blodpudding när han är borta.

Nu är Lund lämnat, för gott.
Det enda som vittnar om att jag bott där i 2,5 år är att Glocalnet fortfarande skickar fakturor till Sankt Laurentiigatan 3. Nycklarna är lämnade, förråden tömda och själva lämningen kändes lite som sommaren - vill hålla kvar, vill spara i en burk och kunna lukta på. Lukta på de olika våningarnas lukter (lackad parkett på treans korridorsgolv, tvåan och ettan oljebehandlad), smeka ledstängerna som smekts av tusentals kvinnors händer under 73 års tid.





Lunds studentskegård, som byggdes för att kvinnliga studenter också skulle kunna flytta hemifrån (för de fick ju inte bo på männens korridorer!). Tänk vad huset gjort. Låtit alla dessa kvinnor få möjligheten att bo någonstans, och inte bara någonstans: i centrala Lund, med en stor härlig trädgård, med skrymslen och vrår och hemliga rum, med parkettgolv på rummen, salong med flygel, öppen spis och ett litet bibliotek. Fast allra störst: gemenskapen, vännerna, närheten. Visst finns där de som bor anonymt - men de flesta av oss skapade en tät väv. Jag hade inte särskilt många vänner utanför huset, för jag hade redat hittat de bästa däri. "Varför vara med andra, när man kan vara med varandra?" som en av de bästa sa en kväll på taket....(ja, taket...där vi klättrade upp och drack öl).

Alla kvällar i tv-rummet, mer eller mindre tittandes. True Blood-kvällarna som var heliga, Upp till kamp! när vi trängde ihop oss, säkert 13 stycken för att se Birros mästerverk. En flaska kvarglömt bubbel som öppnades till Bonde söker fru, filtarna vi rullade in oss i under vinterns kalla vindar i vårt utkylda, oisolerade hus. Vänskap som värmde. Pannkaks-smittan; luktade det pannkakor i trapphuset stekte sen en hel hög flickor pannkakor för att suget blivit för stort. LSG liknade då slaget vid Lützen, ur dimman in i röken.

En och annan eller tusentals tårar i köket (iallafall från min sida). Att kunna få gråta och inte bli omkulltröstad. Gråt på bara. Ilskna tårar, ledsna tårar och de nedrans hormonella tårarna. Och sen blir det för det mesta bättre.

Alla kramar.

Alla tanter som kom på Lucia, tanter som bott där när de var ungflickor. Luciatåget; nyinflyttade, motvilliga och vi andra fick tårar i ögonen.

Våren; när det blev tillräckligt varmt för att sitta på trappan och läsa. Vita i skinnet och solen stickande i ögonen. Springa igenom biblioteket för att komma ut, och ofrivilligt störa de pluggande själarna därinne. Slå upp ord i uppslagsverket från 1930-talet för att raljera över den tidens syn på saker och ting...







Festerna, middagarna och pysslet i salongen. Vår 1939-tals fest som aldrig kommer att kunna slås i förträfflighet - Kajsas ommålade skor, min egensydda klänning, alla gäster som gått in stenhårt för sina kläder. Maten, dansen, alltet. Alla fixardagar då husets flickor gjort rent hus och sedan samlats för gemensam lunch. 3:ans töser var alltid flest, och bäst! (och lät mest...).



Våra postfack i lackat trä, lysknapparna med orden "LJUS" på.....det går att räkna upp alla små detaljer från huset på Sankt Laurentiigatan 3 i en oändlighet, och här tar jag och bromsar. Att få bo på LSG har varit ett enormt privilegium - för iallafall jag kräver inte helt isolerade väggar, eget badrum och egen toalettstol. Det jag trivs i är gamla hus med en levande själ, med minnen och en gemenskap som går att ta på.



Mitt namn står någonstans i rummet.
Louise Quistgaard, 2007-2010.
Alldeles så.

Trots en finfin helg på Öland i goda vänners lag, trots whiskeyintag och trots att aktiviteterna inte var särskilt betungande så vann förkylningen som slog till mitt under mötet på fredagen. Nys nys blev svullet svalg blev huvudvärk blev snor blev tappa rösten och hosta. Nu mest totalt utmattad, snorig och med en andedräkt som skulle kunna väcka de döda. Trots. Eller tack vare ångest över uppsatsen och handledaren (har vi hört det förut?), stress över att vara En Duktig Anställd och troligtvis också små basilusker som hoppat på spårvagnen. Fast allra mest den enorma ledsenheten över uppsatsen, då handledaren som vanligt fått mig att känna mig som något likställt med hundskit och inte någon som gått igenom 6 år av universitetsstudier med ändå inte alltför pjåkiga resultat. Positiv feedback finns inte med i vokabulären och minnesanteckningar verkar inte vara ett användbart arbetsredskap. Masteruppsats är väl helt enkelt inte min grej här i livet.

Tills vidare glömmer vi alltså bort allt vad uppsats heter och satsar på att bli friska och på att komma tillbaka till jobbet. Måndag och tisdag blir nog vigda åt Leif GW Persson, 7th Heaven och snor.

"7th heaven, when I see those happy faces...."
/Louise

Vi var i farfars hus i Frankrike en vecka. Har inte varit där på över tio år, och allt var väl sig likt men lite mer slitet än jag mindes det. Ett staket runt poolen hade kommit upp. Sittdynorna i plaststolarna samma sen 80-talet, då huset byggdes. Vi upptäckte att alla farmors kläder fanns kvar. Hon dog för ett år sedan. Vi röjde och tog tillvara på det som var användbart, men eftersom min farmor var en storlek 36/38 och med fötter i den storleksordningen fanns det inte mycket för mig att hämta. Två koftor, ett par antika skoblock till klackskor, några sjalar. Min farmor hade smak för Louis Vuitton, Dior och andra designers inom denna guldglänsande genre. Det har inte jag. Synd. En Gucci-väska tog jag hand om. Snusbrun. Om jag ska leka tant, eller 60-talsdam... Det sista, en raketuppskjutningsbrosch som satt som provisorisk knapp i en kofta, är väl mer ett minne av farfar (som lever). Han höll på med rymdraketer och satelliter ett tag.

Farmors fåglar som står på bjälkarna fick stå kvar. Huset behöver några kraxande väktare. Eller "ka ka ka kaa" som brorsdottern sa.


/Louise

Känslan av triumf infann sig när jag fick mejl från min handledare där han undrade om jag ville hjälpa till och kategorisera material under en månad i höst. Först känslan: åh vad snällt att han frågade mig!, sen känslan: Men det här verkar egentligen vara ett skittråkigt arbete...; och sist känslan av TRIUMF för jag har redan FÅTT JOBB FÖR ETT ÅR FRAMÖVER (något som verkar roligt också!).

Fast tyvärr, allra allra sist kom känslan av ångest över att jag ska skicka in uppsatsen till honom och att han antagligen kommer tycka den är skitdålig och att han skrattar hånfullt när han läser den och säger till sin familj att den där Louise, hon kommer ju ALDRIG bli något och den här uppsatsen kommer hon ALDRIG bli klar med. Därefter skrattar han ondskefullt.

Jävlarns också. Ont i magen. Dumma uppsats. Dumma handledare. Dumma mig, som målar upp världen i svart. Bild nedan från min skrivarlya på Tjörn. Det otvättade hårets tid och pyjamas hela dagen är ÖVER. Punkt och slut och finito. Uppsatsjävel. Snart ska du ut ur mitt liv.



Åt helvete med 30 högskolepoängs masteruppsatser som inte gör en endaste människa glad.
/Louise

Det värsta sättet att vakna på kan ha två möjliga utgångspunkter.

Det ena är att vakna av ett gallskrik, ett skrik som kommer direkt ur själens mörkaste rädda rum.
Det andra är att vakna av att något hårt slås rakt in i ditt öga. Och du skriker.

Tack och lov att jag inte, likt cowboys, sover med ena ögat öppet. Då hade mitt höger öga varit trasigt. Som det blev nu blev det inte ens blodsprängt, det bara flödade tårar som i ett vattenfall. Men skräcken, skriket; herreminje jag skrämde skiten ur oss båda. Vad det var som attackerade? En stortå i full karriär. Hur man lyckas? Man tröttnar på platsbristen i en 90-säng och pojkvännens snarkningar och vänder sig för att sova skavfötters.

Nej, livet är sannerligen inte en dans på rosor.
/Louise

Egentligen ville jag skriva om att jag sitter på ett tåg och lyssnar på Bo Kaspers Orkester, "Vackert land vi bor i" och göra en nationalromantisk utläggning om vårat lands skönhet och hur tallskogar doftar i värmen och sjöar svalkar och korna betar gräset och ger oss mjölk.

Men jag har hamnat bredvid ett mjukisfönster här på X2000. Så jag ser inte ett dyft. Jag kan kika ut i en smal springa och se himlen färgas gul, hur värmen dallrar och hur regnet äntligen kommer och svalkar ett överhettat land. Men allra mest ser jag sätet framför mig och det gör mig lite ledsen. För det bästa jag vet med att åka tåg är att se Sverige, förundras över vår natur, över våra röda stugor, våra foppa-tofflor som står och väntar på stationerna och jesus-hål i molnen. Se alla sädesfält och tänka på allt gott bröd man kan baka. Se badsjöar och längta i. Se rallar-ros och minnas min Norrlandsresa, då jag sommaren 2008 reste i ett vakuum av tid.

Så ja; jag älskar Sverige, jag skiter fullständigt i om Littorin köpt sex eller att Schyman grillar hundralappar, jag ger framförallt blanka fasen i hur fotbolls-VM går. Det enda som intresserar mig är hur jag ska hinna se hela Sverige på en gång. Hur jag ska kunna hinna med alla fäbodvallar, alla fjäll, alla stränder, skogar och ängar; hur jag ska hinna dansa hela natten på alla spelmansstämmor, hur jag ska hinna krama morföräldrar, familj och vänner innan det är försent, innan allt är borta.

Skynda dig älskade, skynda att älska.

Jag hade tänkt flytta härifrån, för jag vill inte vara en virrhöna längre. Men vi vet alla hur jobbigt det är med flyttar: banankartonger till förbannelse och skrapsår på benen. Så jag stannar. Kanske skriver jag lite mer och lite oftare.

Det berömda bananskalet, eller snarare räkmackan låg framme i juni. En kompis kompis berättade om sitt jobb som lät så roligt - och att ett någorlunda liknande skulle bli ledigt i ett år. Ansökningsprocessen hade precis börjat. Jag sökte, blev kallad på intervju och fick jobbet. Piece of cake, skulle man kunna säga. "Det gick nästan för lätt" sa min pappa. Jag svarade: "Varför ska livet inte vara lätt?". Särskilt när livet varit förjävla svårt hela vintern. Jag och Hampus delade en räkmacka på Varbergs fästning efter att jag fått reda på att jag från augusti och ett år framåt är vikarierande informatör på Göteborgs miljövetenskapliga centrum. En räkmacka för räkmackan. Champagnen öppnades innan lunch dagen därpå. Dekadens för en som blivit mer och mer förstelnad...och jädrans, vad glad jag var. Jag kan inte minnas när jag var så rakt igenom lycklig senast.

Lycklig för de ville ha MIG. Trots att jag inte engagerat mig ett dyft i konferenser, kårer, styrelser eller något annat. Det enda jag sysslat med utöver studier är folkmusik. Det visade sig att såväl chefen som min företrädare hade en eller annan koppling i folkmusiken. De verkade gilla det. Så kan det gå. Lyckan ligger också, såklart, i att jag vet att jag har något att göra i ett år framåt och att jag har en inkomst. Och att jag får göra det jag gillar allra mest.

Räkmackan vi åt var jättestor. Vi fick dela den och vi rullade hem efter att också intagit en gödkyckling.
Delad glädje är, som alltid, dubbel glädje.
Oavsett jobb eller räkmackor.

Det är svårt att tänka sig att imorgon är ett år sen på bilden.
Jag hade Piggelin-klänning och Kajsa-hatten, vi låg i gräset och väntade på Cortégen utanför Chalmers. Ett år sen! Det var sol, det var förrädiskt varmt på dagarna och isande kallt på nätterna, gräset grönskade och folk hade vårlycka i ögonen. Var är vi i år? I ett regnmoln. Ett sådant därnt moln som inte har några luddiga kanter utan bara täcker himlen som en gråblöt filt.



Snart ger jag upp hoppet om våren.

Nej. Hoppet ska vara det sista som lämnar människan, och det vore rent ut sagt förjävligt om jag då gav upp hoppet. Istället far vi ut till Tjörn och mönstrar på en skuta och sjunger "Vintern rasat ut bland våra fjällar" högt uppe i en mast, vi planerar framtid och tittar på bostadsrättslägenheter (och blir förförda och besvikna om vartannat), vi planerar plantering av små frön. Håll i mig, håll om mig, massera bort min frustration ur värkande axlar och nacke som likt gift strålar ut i mitt huvud och mitt humör. Frustrationen gör att jag vill slåss och bitas. Håll om mig.

Snart kommer våren. Snart.